Jul igen

Julbudskapet 2012 vad kan det vara? Enligt julsången O, helga natt är det att ”frälsarn krossat våra tunga bojor, på jord är frid…” eh… nej, det är inte riktigt så jag upplever livet alla gånger. Det är ganska tunga bojor att bära på periodvis och det är inte riktigt så att Tellus framstår som den mest fridsamma platsen i universum. Men vad är det då för budskap om befrielse som vi sjunger om år ut och år in. Om jag ska fokusera på det filosofiska i det teologiska så hittar jag svaret i fortsättningen av sången. (Ja, jag är naturligtvis inte för slaveri, men poängen framgår tydligt.)  ”Uti din slav du ser en älskad broder, och se din ovän ska bli dig så kär”. Mänsklighetens befrielse ligger i att älska varandra villkorslöst, i synnerhet de som inte är ens jämlikar eller vänner, de som man tenderar att förakta eller avsky, eller de som föraktar eller avskyr en själv. Det kräver träning och troligen någon slags överjordisk kärlek för att lyckas, men det är värt ett liv att sträva efter. Allt blir så mycket vackrare när människor älskar varandra. Kärlek befriar i sanning på djupet.

Religiositet - gen eller försanthållande?

Vad är det som gör att vissa människor bara inte kan sluta tro på något övernaturligt medan andra människor bara inte kan tro alls? En förklaring är bristen på, alternativt tillräckligt många och övertygande, erfarenheter. Vad är religiösa erfarenheter egentligen? Ska man förklara sådana med naturliga, vetenskapliga redskap så måste de anses vara uttryck för någon form av psykotisk reaktion eller liknande. Fullt så enkelt är det tydligen inte. Åtminstone har ännu inte människor i allmänhet som regelbundet gör övernaturliga erfarenheter bedömts vara i behov av psykiatrisk vård. Forskning hänvisar till en så kallad religiös gen i människan som gör att just övernaturliga fenomen kan erfaras av en enskild människa eller av en hel grupp. Utifrån den föreställningsvärld man befinner sig i tolkar man sedan sina erfarenheter. Vissa människor saknar genen, vilket gör att religiösa erfarenheter inte uppstår. Den här teorin håller inte fullt ut av två skäl. För det första måste väl en gen vara något som finns, eller saknas, från början. Det finns åtskilliga exempel på människor som går från att inte tro till att ha en tro. En gen skulle i så fall ha tillförts genuppsättningen på en färdigutvecklad människa och det är jag inte säker på är möjligt. För det andra så finns det många människor som har en tro, men som inte bygger den på andliga upplevelser utan på ett intellektuellt försanthållande, en övertygelse om att universum vilar i något större, i någons hand, och att det mänskliga jordelivet inte är allt utan att en fortsättning följer. Dessa människor skulle inte hålla med om att de har en särskild religiös gen.

 

Religiositet som ett mänskligt behov har också psykologiska och sociologiska förklaringar. 

 

Oavsett vad som är grunden till denna distinktion mellan människor som tror och människor som inte tror så är frågan hur de ska kunna mötas. Teoretiskt sett är mitt svar ett humanistiskt förhållningssätt. Livets absoluta kärna tror jag finns i goda, jämlika, relationer där människor visar varandra respekt, förståelse och kärlek . Detta talar både religionerna och icke-religiösa livsåskådningar om (undantag finns). I praktiken fungerar det uppenbarligen inte alltid, kanske för att människor inte vill ge upp sina specifika föreställningar utan hellre vill försöka övertyga andra om att just dessa är de rätta. Men, som sagt, teoretiskt så tror jag lösningen ligger i det humanistiska.

"Her right. My fight."

I veckan hade vi på skolan där jag arbetar en kulturfestival som arrangerades tillsammans med KulturUngdom och Amnesty International inom ramen för projektet ”Angeläget” med fokus på mänskliga rättigheter. Konst, dans, musik och texter framfördes, föreläsningar och diskussioner hölls, samt mycket annat. Allt utgick ifrån artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen.

 

Som de flesta vet pågår det än idag förtryck av kvinnor och flickor runt om i världen. FN har en kampanj som de kallar ”Flicka” och inom denna finns ett projekt som heter "Stoppa barnäktenskap". Ledorden för kampanjen är ”Her right. My fight” och syftar till att förbättra flickors situation på olika sätt, t.ex. genom att kämpa för att flickor ska få utbildning och att de ska få gifta sig med den de själva vill och dessutom inte före 18 års ålder. Man kunde få en liten stämpeltatuering under festivalen samtidigt som man uppmanades att ge ett bidrag till denna kampanj. Utanpå huden bär jag nu för tillfället orden HER RIGHT. MY FIGHT. Flickors och kvinnors rättigheter att leva sina liv på samma villkor som den övriga mänskligheten måste kämpas för och strävan efter jämlikhet grundläggs i barndomen. Inte bara kvinnor utan även män sitter fast i strukturer som inte går att bryta så lätt. Många män vill inget hellre än att hustrur, döttrar och systrar också ska ha full frihet att leva. Jag känner smärtan över hur det ser ut i världen, kamplust men också vanmakt ända in i märgen. Inunder huden bär jag tidigare generationers könsförtryck men också kamp för maktbalans mellan könen.

 

Frihet för individen, jämlika villkor och respekt mellan människor får inte fjättras i kedjor och förkvävas utan måste släppas fram och tillåtas att växa starkt. Vi har kommit långt och jag tror att det sakta men säkert kommer ske allt tydligare. De goda krafterna kan inte stoppas i längden.

 

 

RSS 2.0