Religiositet - gen eller försanthållande?

Vad är det som gör att vissa människor bara inte kan sluta tro på något övernaturligt medan andra människor bara inte kan tro alls? En förklaring är bristen på, alternativt tillräckligt många och övertygande, erfarenheter. Vad är religiösa erfarenheter egentligen? Ska man förklara sådana med naturliga, vetenskapliga redskap så måste de anses vara uttryck för någon form av psykotisk reaktion eller liknande. Fullt så enkelt är det tydligen inte. Åtminstone har ännu inte människor i allmänhet som regelbundet gör övernaturliga erfarenheter bedömts vara i behov av psykiatrisk vård. Forskning hänvisar till en så kallad religiös gen i människan som gör att just övernaturliga fenomen kan erfaras av en enskild människa eller av en hel grupp. Utifrån den föreställningsvärld man befinner sig i tolkar man sedan sina erfarenheter. Vissa människor saknar genen, vilket gör att religiösa erfarenheter inte uppstår. Den här teorin håller inte fullt ut av två skäl. För det första måste väl en gen vara något som finns, eller saknas, från början. Det finns åtskilliga exempel på människor som går från att inte tro till att ha en tro. En gen skulle i så fall ha tillförts genuppsättningen på en färdigutvecklad människa och det är jag inte säker på är möjligt. För det andra så finns det många människor som har en tro, men som inte bygger den på andliga upplevelser utan på ett intellektuellt försanthållande, en övertygelse om att universum vilar i något större, i någons hand, och att det mänskliga jordelivet inte är allt utan att en fortsättning följer. Dessa människor skulle inte hålla med om att de har en särskild religiös gen.

 

Religiositet som ett mänskligt behov har också psykologiska och sociologiska förklaringar. 

 

Oavsett vad som är grunden till denna distinktion mellan människor som tror och människor som inte tror så är frågan hur de ska kunna mötas. Teoretiskt sett är mitt svar ett humanistiskt förhållningssätt. Livets absoluta kärna tror jag finns i goda, jämlika, relationer där människor visar varandra respekt, förståelse och kärlek . Detta talar både religionerna och icke-religiösa livsåskådningar om (undantag finns). I praktiken fungerar det uppenbarligen inte alltid, kanske för att människor inte vill ge upp sina specifika föreställningar utan hellre vill försöka övertyga andra om att just dessa är de rätta. Men, som sagt, teoretiskt så tror jag lösningen ligger i det humanistiska.




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0