Undrar hur stor del av ens livstid man ägnar sig åt att vänta. Jag är inte ensam om att reflektera över det, det vet jag! Man väntar på att få sluta skolan eller komma in på en utbildning. Man väntar på att få jobb eller få ett nytt, mer utvecklande och välbetalt jobb. Man väntar på att hitta den rätte eller på ett lämpligt tillfälle att bryta upp från ett förhållande. Man väntar på att bilda familj eller på att sömnlösa småbarnsnätter ska upphöra. Man väntar på att ett intressant objekt ska komma ut på fastighetsmarknaden. Man väntar på semestern, fester och högtider eller på att få återgå till vardagslunken och rutinerna. Man väntar på pensionen och man väntar som gammal och trött på att äntligen få sluta sina dagar.

Det finns flera ordspråk som handlar om det här att vi människor har så svårt att leva i nuet, att stanna upp och se vad vi har omkring oss, inom räckhåll, i just denna stund. Det handlar väl förmodligen både om en mänsklig brist att inte under några längre stunder kunna glädja sig och njuta av det man faktiskt har och en mänsklig drivkraft att inte slå sig till ro utan behålla ambitionerna att nå högre och få det bättre.