Det som förenar människor, djur och växter är driften att leva. Överlevnadsinstinkten genomsyrar allt liv. Vi människor fungerar i mångt och mycket precis som den övriga naturen. Är man frågande inför människors beteende så är svaret generellt: överlevnad. Allt vi gör grundar sig ytterst sett i att vi, till varje pris, vill överleva. Självdestruktiva handlingar är naturligtvis undantag.

Begreppen fördom och främlingsfientlighet har negativ klang i vårt samhälle. Jag skulle vilja hävda att det är två naturliga företeelser bland oss människor i vår egenskap av att vara djur, men det är i egenskap av att vara något mer än djur som vi känner motvilja inför dem. Både fördomar och främlingsfientlighet är skyddsmekanismer som vi har inbyggda för att undanröja potentiella hot mot vår överlevnad.  En fördom uppstår inte utan anledning, utan det är när ett flertal individer från en specifik grupp har visat sig utgöra fara som vi, för vår säkerhets skull, bedömer att även nästa individ ur denna grupp med stor sannolikhet kommer att utgöra samma fara. En positiv fördom har samma funktion fast tvärtom, vi bedömer då att någon kan vara till nytta för oss på grund av sin tillhörighet till en viss grupp. Främlingsfientlighet är också en skyddsmekanism. Allt som avviker från gruppens normer, i yttre eller inre avseende, hotar vår sammanhållning och i förlängningen riskeras därmed vår överlevnad. Vi intar därför en i bästa fall reserverad hållning till främlingar och i värsta fall ger vi uttryck för fientlighet och gör konkreta angrepp.

En annan företeelse på samma tema som även pågår inom grupper är tankekontroll. Vi vill veta att våra fränder tänker som vi. Vi vill ha någon slags makt över andras tänkande. Vi vill likrikta människors reflektions- och reaktionsmönster. Detta är en fråga om trygghet. Vi vill förstärka sammanhållningen genom att försäkra oss om att vi har samma mål, samma livsinriktning. Även detta är en naturlig drift inom människan.

Vi är emellertid inte bara djur utan något mer än så, vilket tar sig uttryck i att vi kan reflektera över vår djuriska instinkt och intellektuellt klargöra för oss själva att vi inte behöver leva med negativa fördomar och främlingsfientlighet eller blint förlita oss på positiva fördomar, utan att vi faktiskt i varje möte med människor bör försöka se individen före grupptillhörigheten. Det här är en balansgång för oss – å ena sidan måste vi tillåtas vara uppmärksamma på reellt hot eller nytta i omgivningen, å andra sidan måste vi behandla människor som individer och inte låta grupptillhörigheten påverka vår inställning till och bemötande av varandra, ”å tredje sidan” bör man väga in aspekten att individer ofta har behov av att markera att de tillhör en viss grupp och att de vill bli betraktade och behandlade på ett särskilt sätt just på grund av denna grupptillhörighet.  Det är med andra ord flera parametrar att ta hänsyn till i detta ämne.