De religiösa föreställningarna om en efter döden förlagd konsekvens av, och uppgörelse med, orättfärdighet kan man ha åsikter om. I väst har man talat om helvetet och i öst har man fokuserat på karmatanken, att detta livet påverkar nästa liv. Många tänker sig att dessa idéer är metoder för religiösa ledare att använda sig av för att skrämma folket till lydnad. ”Gör som vi säger åt dig, annars slutar det illa…” Andra tänker sig att det är metoder för att få folk att uppföra sig väl och göra rätta, goda handlingar mot varandra, vilket i sin tur skapar en trevligare och fredligare värld. Den som har varit god och gjort fina gärningar under jordelivet får belöning efter döden, och den som varit ond och skadat sin omgivning får sitt straff efter döden.

Jag undrar om inte föreställningar om ett slutligt straff kan vara ett halmstrå att ta till för den som drabbats av svåra brott, skada, kränkningar av någon person och där denna förövare kom undan och slapp ta sitt straff för vad han/hon gjort. Det finns hur många exempel som helst på sådana personer. Att människor som har uppfört sig som odjur mot andra (i synnerhet mot barn eller andra svagare parter) kommer undan och aldrig ställs till svars för sina handlingar är ohyggligt svårt att ta, tycker jag. Det finns en inbyggd rättskänsla i oss, och de flesta vill verkligen se att det goda belönas och det onda straffas.  Hämnden brukar kallas ljuv, men jag tror inte att det är mer än i tanken som den är det. Att se hur människor som har gjort onda handlingar ställs till svars och får sitt rättmätiga straff, är nog däremot ljuvligt på riktigt.

De *** som kom undan – ja, vad händer med dem? Ibland hoppas jag innerligt på en slutlig dom där rättvisa skipas, även om jag inte kan föreställa mig varken en evig brinnande eld eller att i nästa liv bli gråsugga…