Den gängse synen på människans natur grundar sig på en materialistisk världsbild, det vill säga att allt i tillvaron är materia. När det gäller människan så är det som förr kallades själ, det immateriella, numera reducerat till en del av vårt fysiska maskineri. Personlighet, känslor och minnen är naturligt integrerade i detta system och centrum för allting är människans hjärna. I den kan man hitta förklaringar till det mesta, både kroppsliga och mentala funktioner. Allt styrs av signalsystem. Jag är inte medicinskt utbildad men otroligt fascinerad av den medicinska vetenskapens svar på hur kroppen, i synnerhet hjärnan, fungerar.

Trots att det mesta av människans beteende går att förklara med vetenskapen så tror jag att det finns en annan dimension inom människan därutöver. Jag tror att det existerar en inre kärna av medvetande inuti det fysiska och mentala som ändå inte är integrerad i dessa. Det finns en föreställning i vissa religioner om att det kommer ett annat medvetet tillstånd efter döden som är fritt från lidande. Jag vill tro att det är sant. Jag tänker mig att i dödsögonblicket, när de mentala funktionerna släcks och den fysiska kroppen slutar fungera, frigörs denna kärna av medvetande och eftersom kroppen, där allt fysiskt och psykiskt lidande är inhyst, dör så upphör därmed automatiskt lidandet. Detsamma måste följdriktigt gälla även fysiskt och psykiskt behag som också är inhyst i kroppen. Enbart denna kärna av medvetande lever vidare i en annan form. Det officiella synsättet i vårt samhälle är att människans liv definitivt är slut i och med döden, men jag vill inte tro att det är hela sanningen. Jag måste tänka mig en fortsättning. Livet innehåller visserligen otaliga stunder av lycka, glädje, njutning, men vi tvingas även kämpa med en mängd prövningar och ganska snart ser vi oss själva börja åldras, vissna och så småningom dö. En del människor hinner aldrig ens börja åldras innan de dör. Om detta livet är allt som är, så har vi gjort en mycket stor insats med emellanåt ganska liten utdelning. Vi har inte först fått skriva på något avtal med kända villkor och vi har tvingats delta i ett spel med luddiga och inkonsekventa spelregler – ett spel utan vinnare. Det känns smått absurt. Nej, jag tror på en fortsättning utan lidande och utan sårbar, ytlig glädje. Jag tror på upprättelse och vila, en medveten behaglig vila. En annorlunda, djupgående glädje. En känsla av att vara hemma.

En i sammanhanget passande dikt som jag verkligen tycker mycket om är skriven av Margareta Melin. Den kan tillägnas oss som lever i denna kroppsfixeringens tid.

MIN KROPP

Kära min kropp

du är huset som jag bor i

mitt hem här på jorden.

Du är det instrument jag fått

att spela på,

att uttrycka mig med

och vårda som en vän.

Kära kropp

den som ser dig ser mig.

Men jag är mer än du

mer än man ser.

Nu en tid är vi ett

– du i mig jag i dig –

men en dag ska vi skiljas ifrån varann.

Som en fjäril lämnar sin puppa

ska jag lämna dig

när det är dags.

Då ska min längtan få vingar

och bära mig dit jag vill.

Den frihet jag saknar nu

ska då bli min.