Rättvis behandling

Barn behöver inte bli särskilt stora innan de börjar kräva att rättvisa ska råda i alla lägen. ”Han fick en godisbit mer än mig. Då måste jag få en till!”. ”Hon behöver ju aldrig göra det. Då vill inte jag heller göra det!” Jag undrar var de får denna inställning ifrån. Vi vuxna uppmuntrar rättvisa, men det känns som att själva drivkraften finns redan från början, långt innan vi har introducerat begreppet. Livserfarenheten talar dock om att det inte finns en automatisk rättvisa i tillvaron. Vi kan ha en önskan om rättvisa. Vi kan ha en övertygelse om att det bör råda i samhället och därtill en strävan efter att uppnå det så långt som möjligt, men att ställa krav på att livet ska bereda oss rättvisa är meningslöst. Ändå gör vi det redan som barn och det följer sedan med genom åren.

 

Varför förutsätter vi rättvisa, som om det vore en rättighet att erhålla precis samma sak som andra? Visst kan en förälder dela ut exakt samma mängd godisbitar till sina barn eller ställa exakt lika stora eller små krav på barnen, om det inte gäller något åldersrelaterat förstås. Visst kan vi kämpa för rättvisa löner eller en rättvis behandling av chefen, och kanske kan vi vinna en sådan kamp. Men livet i stort är inte rättvist och besvikelsen över det kommer förr eller senare.

 

I begreppet rättvisa ligger jämförandet inbyggt. Vi jämför oss ständigt med andra och vill inte få en sämre position, gärna en bättre position, men definitivt inte en sämre, och därför talar vi om rättvisa. "Varför han, men inte jag?", "Varför jag, men inte hon?", "Inte vi, om inte de...", "Om vi måste, så måste de också…" Det går att kämpa för större rättvisa på en hel del områden, men det ligger tyvärr nära till hands att koppla rättvisa även till företeelser som är av en annan dignitet, t.ex. relationer, barnalstring, sjukdom, olycksfall och död. På dessa områden är det helt lönlöst att försöka skapa rättvisa. Idén om att alla ska göra samma erfarenheter kan uppenbarligen inte förverkligas. Varför har man då ändå upplevelsen av att det är orättvist om man blir svårt sjuk, om man inte får några barn, om en närstående dör i en olycka, om ens partner utan förvarning lämnar en? Jo, för att vi jämför oss med andra instinktivt och reagerar på olikheter, i synnerhet där vi själva är förlorare. Det stannar inte vid att vi jämför materiella tillgångar och arbetsuppgifter, utan även livserfarenheter eftersom de kan vara av olika slag och omfattning. Hade man inte jämfört sig och noterat att andra slipper gå igenom samma elände som jag eller att andra får uppleva något som jag saknar, så hade inte begreppet rättvisa dykt upp i huvudet. Kanske hade också sorgen, besvikelsen och ilskan blivit lite mindre då. Det är när vi påminns om vad vi har förlorat eller vad vi kunde ha fått uppleva för positivt som det gör ondare, och detta sker när vi betraktar hur andra har det.

 

Vi får ingen rättvis behandling av Livet. Det är ett faktum som jag starkt ogillar, men tyvärr måste resignera inför. I Lasse Hallströms film ”Mitt liv som hund” från 1985 beskrivs ett förhållningssätt som en 11-årig pojke intar till livets svårigheter. Han jämför sig med andra och konstaterar gång på gång att det kunde ha varit värre. Om man tänker efter så finns det alltid någon som har det värre, och alla har det i något avseende bättre än åtminstone en annan människa. En liten tröst, men effektiv. Jämförandet kommer vi inte ifrån, men man kan vända på steken och se att man trots allt har det ganska bra, om man jämför med hur illa en del har det istället för att jämföra med hur bra andra har det!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0