Det är som det är - kan det vara något annat?

Ibland verkar saker ske av en anledning. Vissa händelser upplever jag har styrt mitt liv i positiv riktning utan att jag själv har påverkat det och det har känts som att det var meningen att jag skulle få dessa erfarenheter. Andra händelser, som jag inte heller har kunnat påverka eller förhindra, har slagit blint och drabbat hårt. Dessa är svåra att uppfatta som meningsfulla i något avseende alls. De är bara brutala och nedbrytande. Att det skulle kunna födas något positivt ur negativa händelser är en uppfattning som framförs av en del människor och det kanske kan inträffa, men det är i så fall efteråt. I själva den svåra och negativa upplevelsen finns det absolut inget gott och meningsfullt. En tredje sak i sammanhanget är bristen på händelse. Man kan undra varför någonting som jag verkligen skulle behöva få uppleva inte sker. De flesta som regelbundet ber till en gudomlig kraft har nog ungefär samma erfarenhet. Ibland besvaras böner. Ibland sker det mirakulösa, det som logiskt sett inte skulle vara möjligt. Ibland undgår man en kommande katastrof. Emellanåt sker sådant utan att några böner har hunnit formuleras.

 

Det förefaller påtagligt finnas en mening, en djupare tanke med väldigt mycket som sker, samtidigt finns det saker som bara framstår som slumpartade vändningar, som vådaskott. Orsaken till att händelser äger rum eller inte äger rum kan ibland (ganska ofta rentav) praktiskt gå att utröna, men syftet, om det finns ett sådant, går aldrig att få ett säkert svar på.  Det vi kan styra över kan vi planera och genomföra, men jag avser här det som vi inte kan styra över, eller som vi tror att vi kan styra över, men där det senare visar sig inte vara så.

 

Under vissa tider bärs livet av en kraft som lägger saker till rätta på ett sätt jag inte själv kunde ha gjort. Andra tider sker saker som gör ont och som jag nog aldrig kommer kunna förlika mig med. Enda sättet att hantera allt tror jag egentligen är att lugnt och stilla, krasst men inte cyniskt, konstatera att det är som det är, det blev som det blev och det kommer att bli som det blir. Det som händer får jag uppleva och det som inte händer får jag inte vara med om, på gott och ont. Det som känns meningsfullt har i stunden en mening för mig, liksom det som verkar sakna mening känns meningslöst. Det som jag har fått har jag vunnit. Det som jag har tappat har jag förlorat. Närhet är närhet. Saknad är saknad.  Allt är som det är. Hur skulle det någonsin kunna vara något annat?

Att ha en tro är vanligt, men att sakna tro är också vanligt

Att ha en tro är vanligt, men att sakna tro är också vanligt. I vår del av världen är det oftast de som har någon form av tro som måste försvara sitt synsätt och förklara hur de tänker. I andra delar av världen är det precis tvärtom.

 

Jag har ägnat många år åt akademiska studier. Jag har studerat, analyserat, ifrågasatt, ställt upp hypoteser, prövat, verifierat, falsifierat, dragit slutsatser. En sådan verksamhet påverkar självklart hela ens tänkande. Har man en tro så är det oundvikligt att man prövar de föreställningar som denna tro bygger på. Jag har inte varit främmande för att pröva allt. En del har raserats och en del har omprövats. De centrala inslagen står kvar, och kärnan är som en osläckbar låga. En prövande inställning måste jag dock fortsätta ha. Jag söker mig vidare och undrar vem Gud är EGENTLIGEN.

 

Religiösa föreställningar är just föreställningar, idéer om vårt ursprung, dess karaktär och intention med allting. ’Religio’ sägs betyda återsammansmältning. Religioner är uttryck för människans strävan efter att hitta tillbaka och förenas med sitt ursprung. Till hjälp skapar hon religiösa föreställningar som ger riktlinjer att följa. För mig har föreställningarna mer och mer blivit underordnade att vara människa fullt ut och leva i det samhälle, den verklighet som är här och nu. Det är också därför jag kallar mig kristen humanist. Kristendomens ursprungstanke tolkar jag som en utåtriktad medmänniskocentrerad livshållning samt uppgörelse med att låta religiösa plikter och principer finnas till för sin egen skull och styra över människor. (Skillnaden mellan humanism och kristen humanism får jag fördjupa mig i vid något annat tillfälle.)

 

Intressant är att fundera över varför många människor inte tror på något övernaturligt, gudomligt väsen. En vanlig förklaring är att man helt enkelt inte kan tro även om man skulle vilja, lika lite som man kan tro på troll och älvor. Viss forskning talar om en ”religiös gen” i människan. Jag har inte fördjupat mig i det men jag antar att det är en biologisk mekanism som får människor att förnimma någonting mer i tillvaron än de naturliga, vedertagna sanningarna. En del människor kan tänkas sakna denna gen, vilket är en förklaring till att de inte kan tro. En annan förklaring är att man inte kan acceptera en viss gudsbild. Om man har uppfattningen att en tro nödvändigtvis innebär att man måste bekänna vissa egenskaper hos en Gud, t.ex. att denne är god och allsmäktig, och man inte kan se några tecken på att det finns en god och allsmäktig Gud, så kan det vara omöjligt att tro.

 

Bland både troende och icke-troende människor finns det nog en viljeaspekt. Vissa vill tro, andra vill inte tro. Vissa vill tillhöra en gemenskap där man delar samma tro, andra vill slippa inordna sig i ett religiöst system. Tillvaron är ibland oförutsägbar. Vissa människor förlorar sin fasta tro och andra finner en omöjlig tro.

Mollmänniskor och durmänniskor

-  Asså, mamma, du är en mollmänniska.

 

Den kommentaren fällde min dotter efter att ha fått veta innebörden i musiktermerna moll och dur. Hon hade noterat att den musik jag väljer att lyssna på i stort sett alltid går i moll. Så länge jag minns har jag föredragit det och det hänger nog ihop med ett melankoliskt personlighetsdrag som jag tror jag föddes med och som har följt mig genom livet. Samtidigt har det nog aldrig funnits något viktigare för mig än glädje, humor, sådant som dagens ungdomar kallar ”sjukt kul”. Den bästa musikaliska helhetsupplevelsen får jag alltid när musiken går i moll och textens budskap inte väjer för livets smärta men på något sätt ger hopp och har ett urskiljbart drag av dur.

 

Den mest seriösa och ansedda konsten, litteraturen och musiken har oftast skapats ur smärta, sorg, ilska och en känsla av hopplöshet. Efter svåra upplevelser har människor inte sällan behov av att uttrycka sig, och i detta behov finns ett rop efter meningen med allting, en enda stor fråga: VARFÖR? Varför denna förlust, detta lidande, denna orättvisa? Svar på sådana frågor får vi söka eller utforma själva tror jag. Ett sätt att bearbeta erfarenheten är att ägna sig åt skapande. En god följd av det är att andra människor sedan kan få hjälp och stöd i sin livssituation när de tar del av det som skapats.

 

I glädjen finns däremot aldrig någon fråga om meningen. När människor glädjer sig åt något, enskilt eller tillsammans med andra, så förekommer mycket sällan sådana funderingar. Jag tror att orsaken till det är att livets djupaste mening finns just där, i själva glädjen och njutningen som vi delar med varandra. Tyvärr är inte livet sådant att jag kan gå runt med ett bekymmerslöst och småfånigt leende på läpparna för jämnan, men jag kan nog arbeta på att bli mer förnöjd och förundrad över det i livet som är positivt och vackert. När de svårare partierna kommer så finner jag den andra djupa meningen i livet – att dela det svåra med andra. Delandet är meningen med stort M, oavsett om livet går i moll eller dur.

RSS 2.0