Att ha en tro är vanligt, men att sakna tro är också vanligt. I vår del av världen är det oftast de som har någon form av tro som måste försvara sitt synsätt och förklara hur de tänker. I andra delar av världen är det precis tvärtom.

Jag har ägnat många år åt akademiska studier. Jag har studerat, analyserat, ifrågasatt, ställt upp hypoteser, prövat, verifierat, falsifierat, dragit slutsatser. En sådan verksamhet påverkar självklart hela ens tänkande. Har man en tro så är det oundvikligt att man prövar de föreställningar som denna tro bygger på. Jag har inte varit främmande för att pröva allt. En del har raserats och en del har omprövats. De centrala inslagen står kvar, och kärnan är som en osläckbar låga. En prövande inställning måste jag dock fortsätta ha. Jag söker mig vidare och undrar vem Gud är EGENTLIGEN.

Religiösa föreställningar är just föreställningar, idéer om vårt ursprung, dess karaktär och intention med allting. ’Religio’ sägs betyda återsammansmältning. Religioner är uttryck för människans strävan efter att hitta tillbaka och förenas med sitt ursprung. Till hjälp skapar hon religiösa föreställningar som ger riktlinjer att följa. För mig har föreställningarna mer och mer blivit underordnade att vara människa fullt ut och leva i det samhälle, den verklighet som är här och nu. Det är också därför jag kallar mig kristen humanist. Kristendomens ursprungstanke tolkar jag som en utåtriktad medmänniskocentrerad livshållning samt uppgörelse med att låta religiösa plikter och principer finnas till för sin egen skull och styra över människor. (Skillnaden mellan humanism och kristen humanism får jag fördjupa mig i vid något annat tillfälle.)

Intressant är att fundera över varför många människor inte tror på något övernaturligt, gudomligt väsen. En vanlig förklaring är att man helt enkelt inte kan tro även om man skulle vilja, lika lite som man kan tro på troll och älvor. Viss forskning talar om en ”religiös gen” i människan. Jag har inte fördjupat mig i det men jag antar att det är en biologisk mekanism som får människor att förnimma någonting mer i tillvaron än de naturliga, vedertagna sanningarna. En del människor kan tänkas sakna denna gen, vilket är en förklaring till att de inte kan tro. En annan förklaring är att man inte kan acceptera en viss gudsbild. Om man har uppfattningen att en tro nödvändigtvis innebär att man måste bekänna vissa egenskaper hos en Gud, t.ex. att denne är god och allsmäktig, och man inte kan se några tecken på att det finns en god och allsmäktig Gud, så kan det vara omöjligt att tro.

Bland både troende och icke-troende människor finns det nog en viljeaspekt. Vissa vill tro, andra vill inte tro. Vissa vill tillhöra en gemenskap där man delar samma tro, andra vill slippa inordna sig i ett religiöst system. Tillvaron är ibland oförutsägbar. Vissa människor förlorar sin fasta tro och andra finner en omöjlig tro.