-  Asså, mamma, du är en mollmänniska.

Den kommentaren fällde min dotter efter att ha fått veta innebörden i musiktermerna moll och dur. Hon hade noterat att den musik jag väljer att lyssna på i stort sett alltid går i moll. Så länge jag minns har jag föredragit det och det hänger nog ihop med ett melankoliskt personlighetsdrag som jag tror jag föddes med och som har följt mig genom livet. Samtidigt har det nog aldrig funnits något viktigare för mig än glädje, humor, sådant som dagens ungdomar kallar ”sjukt kul”. Den bästa musikaliska helhetsupplevelsen får jag alltid när musiken går i moll och textens budskap inte väjer för livets smärta men på något sätt ger hopp och har ett urskiljbart drag av dur.

Den mest seriösa och ansedda konsten, litteraturen och musiken har oftast skapats ur smärta, sorg, ilska och en känsla av hopplöshet. Efter svåra upplevelser har människor inte sällan behov av att uttrycka sig, och i detta behov finns ett rop efter meningen med allting, en enda stor fråga: VARFÖR? Varför denna förlust, detta lidande, denna orättvisa? Svar på sådana frågor får vi söka eller utforma själva tror jag. Ett sätt att bearbeta erfarenheten är att ägna sig åt skapande. En god följd av det är att andra människor sedan kan få hjälp och stöd i sin livssituation när de tar del av det som skapats.

I glädjen finns däremot aldrig någon fråga om meningen. När människor glädjer sig åt något, enskilt eller tillsammans med andra, så förekommer mycket sällan sådana funderingar. Jag tror att orsaken till det är att livets djupaste mening finns just där, i själva glädjen och njutningen som vi delar med varandra. Tyvärr är inte livet sådant att jag kan gå runt med ett bekymmerslöst och småfånigt leende på läpparna för jämnan, men jag kan nog arbeta på att bli mer förnöjd och förundrad över det i livet som är positivt och vackert. När de svårare partierna kommer så finner jag den andra djupa meningen i livet – att dela det svåra med andra. Delandet är meningen med stort M, oavsett om livet går i moll eller dur.