När man jobbar som lärare måste man vara neutral. Så långt det är möjligt ska man ge objektiva beskrivningar, belysa saker från alla tänkbara håll och inte lägga några egna värderingar i det man framför. Jag var nära att misslyckas fullständigt med detta igår på en lektion i religionskunskap. Det finns företeelser i vissa religioner och kulturer som jag personligen inte kan respektera. Jag har nästintill svårt att acceptera att de finns. På sin höjd kan jag konstatera att de förekommer och ha en klar insikt i varför dessa sedvänjor finns, men jag har så svårt för att tala om dem utan att ha en värderande ton i rösten. Kanske hör inte eleverna den tonen, men jag själv känner att jag har den. När starka känslor och värderingar kommer till uttryck bland elever i en klassrumsdiskussion så brukar jag inta rollen som försvarare i frågan för att skapa en balans. Igår kunde jag inte det. Vissa elever småskrattade lite och andra skakade på huvudet över det sjuka, galenskapen, i det jag presenterade. Själv vill jag bara gråta över att människor i vår tid lever under sådana livsvillkor som så djupt kränker individen och de mänskliga rättigheterna. Med ett västerländskt tänkande och vår värdegrund som kompass finns det ingen möjlighet att respektera vissa sedvänjor. Möjligen acceptera eller åtminstone konstatera att de finns, men aldrig hysa respekt för företeelsen, även om man respekterar människorna som praktiserar seden.

Under utbildningen fick jag veta att den som arbetar som lärare i en svensk skola har uppdraget att predika demokrati och mänskliga rättigheter. Det är inte bara trevligt och bra om vi lärare står för sådana värderingar utan vi är ålagda att förmedla denna värdegrund till eleverna.  Vi MÅSTE göra det. Mot bakgrund av det så tror jag tror inte att jag var så illa ute på lektionen igår, även om det kändes så. Sådant som aktivt strider mot vår värdegrund behöver vi inte låtsas att vi tycker om. Vi har rätt att uttrycka upprördhet över ojämlikhet, maktmissbruk och förtryck i andra kulturer, eftersom det är så vi tolkar det. I våra ögon är det fel och det måste vi få tycka. Vi får acceptera att människor i andra kulturer har en annan föreställningsvärld och en annan värdegrund som berättigar vissa seder och bruk, men vi kan aldrig förväntas respektera något som i våra ögon är förkastligt.