HBTQ, genus och de heliga skrifterna

I en debattartikel i DN tar socialdemokraten Nalin Pekgul, troende muslim, avstånd från den islamistiska rörelsen och menar att långt ifrån alla muslimer i Sverige står för de åsikter och värderingar som den rörelsen ger uttryck för. Hon vill förklara att det inte stämmer som media och politiska företrädare i dagarna har velat insinuera att det är oförenligt att vara både muslim och socialdemokrat. Hon skriver att ”alla demokrater bör ta avstånd från islamismen. Det är en totalitär politisk ideologi som vill utforma samhället efter månghundraåriga religiösa urkunder, begränsa kvinnors rättigheter och bestraffa homosexualitet med döden.” Ett sådant uttalande skulle kunna göras även av judar och kristna inom sina respektive religioner där det också finns fundamentalistiska rörelser och samtidigt en majoritet människor som vill förena sin tro och religionstillhörighet med det moderna samhällets grundläggande värderingar om demokrati och människors lika värde.

 

Det som med nödvändighet blir följden av att leva som religiös människa i ett 2000-talssamhälle och hålla sig till de värderingar som råder här och nu, är att vissa delar av de heliga skrifterna, Bibeln och Koranen, måste lämnas därhän. Texterna skrevs i en annan tid då andra seder och värderingar var rådande. Skrifterna ses dock traditionellt som Guds ord, antingen som budskap tolkade och förmedlade av människor eller ordagrant reciterat av Guds sändebud. De människor som vill fortsätta vara trogna varje del, varje ord och mening, av Guds ord får problem i vårt samhälle. Det går nämligen inte att bortse ifrån att synen på kvinnan som underordnad mannen och synen på homosexualitet (och alla andra läggningar som inte är heterosexuella) som något förkastligt och straffbart är bokstavligen uttryckt i flera sammanhang i skrifterna. Mose, Paulus och Muhammed förmedlar samma budskap. Jesus uttalade sig inte om sexuella läggningar och han försökte ge kvinnorna en upprättad roll i samhällsgemenskapen. Paulus återställde dock ordningen i sina brev. Kvinnor ska hålla tyst i offentliga sammanhang och homosexuella kan inte få del av Guds rike, konstaterar han, parallellt med tanken om allas jämlikhet.

 

Nalin Pekguls synsätt är det många som delar, det vill säga att man anser att de individer som än idag vill begränsa kvinnors och homosexuellas rättigheter snarast ger uttryck för en politisk ideologi, och att de bara använder sig av religiösa skrifter för att driva sin linje. Detta kan stämma i någon utsträckning, men samtidigt vill jag balansera bilden av de klassiska fundamentalisterna. De är inte i grunden några onda människor utan de drivs av en djup hängivenhet till Gud och hans ord. Det är deras samveten som förbjuder dem att bryta med något enda av de bud som Gud har gett människan att följa. När de samtidigt vill, och måste, leva i det offentliga rummet 2013 så uppstår oundvikligen en krock. 

Den organiserade religionens dilemma

Fred, harmoni, rättvisa, kärlek, vördnad, medlidande, befrielse. Dessa är världsreligionernas ledord. Grundtanken med religion är att organisera människors livsstil så att dessa saker uppnås, i syfte att skapa en bättre värld.

 

Krig, förtryck, ojämlikhet, hat, bundenhet. Genom historien har ofta detta blivit resultatet av religionernas verksamhet, stick i stäv mot det ursprungliga syftet.

 

Svaret som jag hittar på frågan varför det blivit så här är att det i organiserad religion finns en maktaspekt. För att samordna arbetet för en bättre värld måste man styra människors sätt att tänka och handla i ”rätt” riktning, precis som man gör med allmän lagstiftning. Att sätta upp regelverk för människors handlande för att skapa en bättre tillvaro gör vi alltjämt, men en central skillnad mellan de lagar och regler vi efterföljer i vår del av världen och de religiösa regelverken är att de förra är demokratiskt fastslagna medan de senare är utformade av någon form av andlig auktoritet. Här uppstår ett dilemma. Samtidigt som individers tro och bekännelse samt handlingar av privatmoralisk karaktär måste kontrolleras av organisationen så ska de goda värdena främjas, värden som i sig själva inte innehåller maktanspråk utan växer fram ur en tjänande eller jämställd inställning till omgivningen. När kontrollerandet tar överhanden, så riskerar resultatet av verksamheten att bli det motsatta, i synnerhet som orsaken till kontrollen inte alltid främst är att sprida en god lära utan att avgränsa en kultur, ett folk. Motsättningar mellan olika kulturer och folkgrupper uppstår när man börjar göra anspråk av olika slag. Krig och förtryck med religiösa förtecken har inte sällan blivit en konsekvens genom historien.

 

I rättvisans namn kan det konstateras att vi inte hittar mindre av fred, harmoni, kärlek, befrielse hos enskilda religiösa utövare än hos andra människor och organisationer. Det sägs finnas en stor representation av religiösa organisationer och enskilda i de ideella välgörenhetsinsatser som utförs runt om i världen. Många tar uppdraget på allvar, det allmänmänskliga och ursprungliga påbudet, att vi ska sträva efter att upprätthålla en god värld med goda relationer. 

Det extrema hatet

För ett tag sedan skrev jag en bloggtext om missriktad aggression. Jag skrev att jag tycker att man borde rikta sin aggression mer mot orättvisor i samhället och övergrepp mot svagare parter, än mot människor som inte har samma åsikt som en själv. I veckan fick jag möta just en sådan aggression riktad mot mig som person och insåg att hatet är så genomgripande hos en del personer att det inte går att bemöta detta med några som helst argument.

 

Det hat som personen i fråga gav uttryck för var riktat mot kristna. Det blev uppenbart att det inte spelar någon roll för den här personen om en kristen tolkar varenda bibelvers som bokstavligen sann och är oresonligt fast besluten om vad som är rätt och fel i sakfrågor utifrån texter som är skrivna i en helt annan tid i mänsklighetens historia, eller om en kristen har en öppen, liberal och modern syn på bibeln där fokus läggs på frågor som är relevanta för nutidsmänniskan. Den bokstavstroende anses vara fördömande och fobisk och den med en liberal bibelsyn anses oseriös och anses vara en som bara plockar ut de bitar som han/hon tycker passar för tillfället. Det var stört omöjligt att bemöta detta synsätt. Inte ens när jag försökte framlägga ett allmängiltigt kärleksbud som det centrala i livet oavsett vilken religion man tillhör bemöttes det med annat än hån och definierades som hyckleri. Eftersom jag redan i inledningen försvarade kristendomen så var därefter alla mina resonemang fel. Personen var däremot rakt igenom positiv till islam, vilket är helt i linje med det som är politiskt korrekt. Om någon ger uttryck för samma slags hat mot muslimer dvs. att inget som muslimer säger eller gör förtjänar annat än förakt, så betecknas det med det välkända begreppet islamofobi och detta är inte accepterat i vårt svenska samhälle. Det finns rötägg i precis alla sammanhang, men det tillhör allmän hövlighet att visa respekt mot individer och inte dra in en hel grupp i sina förutfattade meningar. Vissa personer är uppenbarligen så styrda av sitt hat att de inte kan visa respekt för enskilda människor som tillhör den grupp eller företeelse som de har bestämt sig för att hata. Oftast baseras hatet på fördomar som man har klamrat sig fast vid tillräckligt länge för att totalt behärskas av dem. Det är också bristen på möten med människor som gör att inte fördomarna har fått möjlighet att krossas. Jag försökte ge personen en chans att få en balanserad syn på kristna och muslimer, att det finns bra och dåliga inslag i båda religionerna, men det var lönlöst.

 

En del hävdar att vissa människor har detta aggressiva och oförsonliga personlighetsdrag och att det inte har någon större betydelse vem eller vilka de riktar sin vrede mot. De göder sitt hat och lever ut sin aggression på ett oproportionerligt och oresonabelt sätt. Det är mest synd om de som själva lever med hatet, och jag kan egentligen inte annat än djupt beklaga detta, men samtidigt så retar det mig så otroligt. Oavsett vad man tycker och tänker om andra människors åsikter och livsföring så tillhör det god ton att respektera individer och göra något litet försök att förstå andra, eller åtminstone snudda vid tanken att den man möter kanske inte nödvändigtvis är 100 % galen och ond.

 

RSS 2.0