Inte bara djur

Min dotter kom hem från skolan för ett tag sedan och berättade att hon fått lära sig att människan är ett djur. Hon var ganska fascinerad av detta, eftersom hon hittills har tyckt att det är självklart att människor är människor och djur är djur. Något annat sätt att tänka har inte föresvävat henne. Ett djur styrs av sina drifter att överleva. Det äter, sover och fortplantar sig. I olika grad, beroende på art, finns också en social aspekt i deras tillvaro.  Samma sak gäller människan och i det avseendet är vi ett djur.

 

I Jan Guillous ”Ondskan” förklarar biologiläraren ”Tranan” uppbragt för sina elever, som visade sig ha sadistiskt plågat och misshandlat en skolkamrat, att det som skiljer människan från djuren är inte bara intelligensen utan också moralen – förmågan att skilja mellan ont och gott. Han anser att pojkarna har betett sig som djur eftersom de inte verkar ha haft denna förmåga. Det är en vedertagen sanning att en (frisk) människa har insikt om vad som är gott och ont och vi anser därför att människan kan ställas till svars för sina handlingar. Insikten gör att vi har ett ansvar för hur vi behandlar andra människor. Vi har därtill en uppfattning om att dåliga handlingar måste bestraffas, brott måste sonas. I den övriga djurvärlden finns inget rättssystem, inga lagböcker, inga domstolar. Ett djur kan inte ställas till svars för sina handlingar. Det väljer inte hur det ska agera utan följer sina instinkter. Om människan enbart är ett djur bland andra djur, så följer vi också enbart våra instinkter och har i själva verket ingen möjlighet att välja våra handlingar. Det enda som skiljer oss från övriga djurarter är att vi kan reflektera över våra handlingar och vårt tänkande som (oftast) föregår. Vi kan ha en föreställning om att vi, utifrån vår förmåga att skilja mellan gott och ont i kombination med vår högre intelligens, har en reell möjlighet att välja vad vi gör och inte gör. I själva verket har vi dock inte det, om vi bara är djur. Varför skulle ett djur ha större ansvar för sina handlingar än övriga djur bara på grund av sin mer välutvecklade intelligens? Varför skulle det ligga ett särskilt krav bara på en djurart? Om det handlar om att vi har ställt det här kravet på oss själva, så borde vi kunna lyfta av oss det också. Vi borde kunna säga till varandra att låt oss slippa bry oss om andra, låt oss fullt ut vara de djur som vi är och kämpa för vår egen överlevnad utan att skuldbeläggas för detta. Inga andra djur tror jag skuldbelägger varandra när de följer sin instinkt, och låter driften att själv överleva stå över allt.

 

Jag tror att det mesta vi människor gör har sin grund i att vi är uppbyggda som djuren och har släktskap med den övriga naturen. Kanske är alla handlingar som vi benämner ”onda” och ”orätta”, och som därmed regleras i lagen, egentligen saker vi instinktivt gör för vår överlevnad och som vi därmed inte kan lastas för. Det som krånglar till det för oss är att vi har förmågan att känna empati och att vi reflekterar över att andra människor kan skadas av vår kamp för överlevnad, på samma sätt som man själv kommer till skada när andra kämpar för sin överlevnad på min bekostnad.

 

Frågan kvarstår. Om människan enbart är ett djur så borde hon väl inte behöva ha ett ansvar som inga andra djurarter har? Kanske kan man se att det är detta som är ”det förlorade paradiset”, en symbol för en svunnen tid då människan var som övriga djur i avseende att de inte hade kännedom om gott och ont och då de inte upplevde sig ha ett ansvar för sina handlingar utan bara kunde leva och styras av sina drifter.

 

Människan är mer än bara ett djur anser jag. Vi är den enda art som svarar på ett anrop som riktas till oss bortom överlevnad och kamp. 

Frälst

Jag växte upp i ett sammanhang där gudstro var viktigt, men där man inte betecknade sig som religiös eller ens kristen. Först på 1980-talet började man benämna sig som kristen och att kalla sig religiös är det fortfarande många troende som inte gör. Efter mina akademiska studier har jag börjat använda termen, men det tar emot lite kan jag erkänna. Det man kallade sig på den tiden var ”frälst”. Religiös var man om man tillhörde andra religioner, och det var en beteckning som bara utomstående använde. Kristen var man som tillhörig lutherska kyrkan, statsreligionen. Frälst var man som individ, som enskild troende människa. För utomstående förknippades ordet med total hängivenhet och ibland ett huvudlöst engagemang. På senare år har begreppet använts i överförd betydelse, inte sällan i sportsammanhang. Man kan t.ex. vara ”fotbollsfrälst”.

 

Etymologiskt har ordet inte med total hängivenhet att göra, även om det kan bli följden av innebörden. Ordet härstammar från det gamla ordet frihalsa eller frihalsning, som innebar att man avlägsnade halsbojor på en slav som skulle friges. Genom detta räddades en människa från fångenskap och inte helt osannolikt upplevde slaven glädje och tacksamhet till den herre som befriat honom. Ordet frälst har med tiden associerats till blåögd världsfrånvändhet och trångsynthet och används sällan numera, men innebörden uppskattar jag fortfarande: att söka och finna befrielse från bojor, att räddas från något som binder en. Kristendomen och andra religioner har olika teorier kring vad dessa bojor är symbol för och hur man befrias från dem. Filosofiskt kan man se bojorna som symboler för exempelvis svåra livsvillkor, osunda låsningar, konsekvensen av oförätter, jobbiga minnen. Kanske blir man aldrig fri från alla dessa bojor, men vägen till ett hållbart sätt att hantera dessa tror jag ligger närmare än man anar, mer än inom räckhåll.

 


För att hitta en passande bild sökte jag på google och den mest lämpliga återfanns på

www.roliga-saker.se. Hur roligt är detta egentligen?? Ja, kanske är det ganska roligt!

 

Spektrum

Livet är ett spektrum. I den här bloggen har jag försökt beskriva mina funderingar kring olika saker. Ytterligheterna. Medelvägen. Det är orsaken till att jag skriver. Jag söker, och har alltid gjort. Både politiskt och religiöst har jag rört mig i alla tänkbara läger. Jag har velat utforska och pröva olika synsätt. Märkligt att konstatera att jag känner ett slags vi-känsla i så många olika sammanhang, även i de som jag har lämnat. Ytterligheterna intresserar mig egentligen mest, men det är på den balanserade medelvägen jag har landat. Där finns lugnet för själen. Därifrån kan man betrakta sin omgivning. Därifrån har man utsikt över hela spektrat. Alla färger och nyanser.

RSS 2.0