Gud

Den institution där jag har min arbetsplats har av en initierad kollega kallats för Ateismens högborg. Några av mina älskade kollegor där är övertygade om att det inte existerar någon gud överhuvudtaget. Själv är jag övertygad om att det gör det, och som jag skrivit förut så uppfattar jag detta som ett personligt väsen, ett subjekt, som ligger bakom allt i Universum. Frågan är vidare vem denna Gud egentligen är. Att förlägga alltför mycket mänskliga egenskaper på ett sådant väsen innebär en hel del komplikationer, i synnerhet om man tillhör en monoteistisk religion. Det kan då uppstå tydliga paradoxer, när alla tänkbara goda egenskaper ska rymmas i ett och samma väsen. Det klassiska teodicéproblemet har förbryllat människor i alla tider. ”Hur kan det finnas en god Gud när det är så mycket lidande i världen?” eller ”Hur kan det finnas så mycket lidande i världen om Gud är god?” Den här frågan är brännande, men den innehåller tre utsagor varav endast en med säkerhet kan sägas vara sann och det är att lidande finns i världen. De två andra utsagorna är att Gud är god och, implicit, att Gud har all makt. Dessa utsagor bygger på mänskliga föreställningar som i sin tur bygger på mänskliga erfarenheter av Gud, men kanske också på drömmen om det fullkomliga.

 

Ärligt talat. Vad säger mänsklig erfarenhet om livet och en sådan gudsbild egentligen? Jag kan inte svara för andra, men min erfarenhet är att Gud varken framstår som en superhjälte eller någon slags snäll farbror som erbjuder en magisk ”tryck-på-knappen”-lösning på alla livets svårigheter. Gud är inte någon som ständigt demonstrerar makt och skicklighet att ställa precis allt till rätta. Det som sker, det sker i grunden av naturliga orsaker, även om det emellanåt sker mirakler runtom i världen. Jag uppfattar snarare Gud som en personlig kraft i tillvaron, som är god i så måtto att den har det goda som intention. Den är upphovet till allt gott som sker i möten mellan människor. Den inspirerar människor att behandla varandra väl, att befria varandra, att upprätta varandra. I kristen tro och tradition ses den historiska personen Jesus som den förkroppsligade Guden, den som avstår allsmäktighet och delar människans livsvillkor fullt ut. Det budskap som han förmedlade var inte främst maktens och kontrollens budskap, utan tjänandets, gemenskapens och kärlekens budskap. 

Existens och essens

Idag har jag tagit upp Jean-Paul Sartres existentialism i filosofiundervisningen. Det slog mig att man kan tillämpa hans idéer för att vidareutveckla resonemanget i mitt föregående inlägg. Sartre hävdar att människans existens föregår essensen, det vill säga att människan finns först och därefter formar sitt liv med innehåll och mening. Han menar att det finns en skillnad mellan människan och de skapade tingen. Tingens innehåll och mening finns i människans tanke innan de börjar existera, alltså innan vi tillverkar dem. Sartre är ateist och förnekar förekomsten av ett utanförstående gudomligt väsen. Han anser därmed att människan inte är skapad. Hon är den enda som kan skapa, enligt Sartre. De ting som människan skapar finns först i hennes medvetande i form av reflektion kring form och funktion, dess kärna och innebörd (essensen), och därefter framställs de och blir verkliga föremål (existensen). Om man ser det som logiskt rimligt att all materia som har sammansatts ändamålsenligt härleds ur en idé i ett tänkande, vilket jag skrev i mitt förra inlägg, så gäller det även människan och den övriga naturen att essensen föregår dess existens. Man kan då föreställa sig att all konstruktion i naturen först fanns i Någons medvetande, Någon som reflekterade över form och funktion innan människan och allt annat i naturen började existera. Detta behöver inte med nödvändighet innebära att det finns en given specifik mening med allting, lika lite som det finns ett givet specifikt innehåll i varje människas liv. Den övergripande och allmängiltiga meningen med livet, oavsett vilket av ovanstående synsätt man har, är nog helt enkelt själva livets gång – att människor, djur och natur ska leva, uppleva, överleva och leva vidare. Tillsammans.

Evolution, skapelse och mänsklig logik

Jag har tvekat länge att lägga ut den här bloggtexten. Vill inte trampa någon på tårna och jag tror att det är omöjligt att skriva om det här ämnet utan att så sker. Nu lägger jag ut den i alla fall och hoppas att få behålla mina goda vänner som är ateister, mina goda vänner som är konservativt kristna samt andra som kan tänkas reta sig på det jag skriver! :)

Alltsedan Antiken har människan i västvärlden velat bygga sin kunskap på logos – logik utifrån mänskligt förnuft. I takt med att vetenskapen under senare århundraden har fått allt större genomslag, så har officiellt övertygelsen stärkts om att inte Gud, så som religionerna presenterar honom, eller andra övernaturliga väsen, kan ligga bakom framväxten av universum. Anledningen till det antar jag främst är att religionsledarna inte har accepterat de vetenskapliga rönen, utan velat hålla fast vi de gamla, mytologiska beskrivningarna av världens uppkomst som mer eller mindre bokstavligt sanna. Följden har inte sällan blivit att den som inte kan förneka sitt logiska tänkande och de naturvetenskapliga bevisen måste avsäga sig uppfattningen om att ett utanförstående tänkande och skapande väsen existerar överhuvudtaget, i synnerhet om det finns en given föreställning om vem och hur detta väsen är samt hur denne skapade världen. Det är vanligt att åberopa det faktum att vi mer och mer kan förklara hur världen har tillkommit och utvecklats som ett bevis för att ingen tänkande kraft, skapare, existerar. Jag kan inte se att det är en rimlig slutsats att dra, tvärtom. Ju mer vi kan klarlägga av universums system, desto mer förefaller ett tänkande subjekt ha utformat allt, åtminstone om vi ska använda vårt eget mänskliga förnuft. Om man däremot måste anta att världen är skapad bokstavligen så som det beskrivs i skrifterna så kan slutsatsen vara rimlig att dra. Läser man dessa texter på originalspråk så ser man dock att de inte är skrivna som naturvetenskapliga texter utan mer som skildringar av världens och människans existentiella villkor i en mytologisk språkdräkt. Att avvisa en skapare mot bakgrund av dessa är att kasta ut barnet med badvattnet, tycker jag. Jag ska göra ett försök att pröva om det kan tänkas vara logiskt att hävda att en skapare existerar.

 

Naturvetenskapen utgår ifrån att energier kan förändra materia i en viss riktning, slumpmässigt, men på ett sätt som förefaller vara principstyrt och baserat på en inneboende förmåga hos energin och/eller materien själv att bedöma vad som är hållbart för en fortsatt gynnsam utveckling. Med denna logik bör vi kunna hävda att all materia, vilken som helst, i princip kan framställa sig själv som en produkt, med hjälp av energier men utan inblandning av en yttre tänkande instans. Produkten kan sedan dessutom utveckla sig själv genom att den har en inneboende förmåga att bedöma t.ex. vilka komponenter som behöver tillföras eller förkastas för att produkten ska fungera ännu mer ändamålsenligt, och på helt nya sätt. Med denna logik kan ett dataprogram formas och utvecklas utan vare sig en programmerare eller montör av komponenterna. En maträtt har förmåga att, utan inblandning av en kock, tillaga sig själv och förbättra receptet (mindre salt, oregano istället för chili, mer svartpeppar, längre koktid) eller upphäva sig själv om den bedömer sig inte vara njutbar att äta. Ett fordon kan sammanfoga sig själv för att kunna färdas på marken, därefter slumpmässigt utveckla sig och sina förutsättningar för att kunna färdas på vattnet och senare även i luften. Detta är inte förenligt med vår mänskliga logik. All konstruktion förutsätter en konstruktör, all produktutveckling förutsätter en produktutvecklare. Det är logiskt att det finns ett tänkande bakom sådant. Man säger ofta att evolutionen ”har gjort” eller naturen ”har ordnat” någonting. Det visar att det för vårt förnuft är nästintill omöjligt att språkligt beskriva en uppbyggnad utan en aktiv insats. Även när grundidén är att materien utvecklar sig själv, så krävs en tänkande aktivitet.

 

Ett tänkande antar vi har sitt centrum i ett medvetande, ett subjekt med förmåga att analysera, göra beräkningar, dra slutsatser, ta beslut och handla. Maskinellt ”tänkande” har sitt ursprung i konstruktörens medvetande och tänkande. Ingen nekar till det. Ändå måste det, enligt naturvetenskapens grundvalar, bedömas vara logiskt möjligt att all materia kan konstruera och utveckla sig själv utan ett utanförstående tänkande, eftersom naturen i stort antas ha denna förmåga. Ett alternativ är att man föreställer sig att materia faktiskt har medvetande i sig själv. I detta medvetande finns ett logiskt tänkande med vilket det kan dra slutsatser, ta beslut och därefter framkalla handling. Den mänskliga logiken kan inte förstå en sådan hypotes. Vi kan inte föreställa oss att en bil med tiden utvecklas till ett flygplan utan att ingenjörer, konstruktörer och mekaniker är inblandade. Vi kan inte föreställa oss att en kanelbulle har bakats genom att de olika ingredienserna har sammanförts steg för steg utan en bagares praktiska genomförande. Det är inte logiskt att föreställa sig att subjektet för analys, beslut och genomförande är bilen eller kanelbullen själv. Dessutom är båda dessa ting bestående av en mängd olika typer av materia och frågan blir då var bedömningsförmågan sitter. Är det i plåten, plasten eller gummit?! I mjölet, vattnet eller jästen?! Kommunicerar de med varandra för att föreningen dem emellan och sedan slutresultatet ska bli så lyckat som möjligt? Det är vanligt att man åberopar slumpen när man talar om skeenden i universum. Slump innebär att företeelser sker oförutsägbart, icke-kausalt, dvs det sker utan att följa lagar enligt orsak-verkan-principen. Det finns uppenbarligen lagar som ”talar om” för materien vilka sammansättningar som är funktionella och vilka som är oförenliga. Alltså förefaller det inte vara slumpmässigt som allt har växt fram.

 

En annan infallsvinkel är att hävda att det faktum att världen och dess sammansättning har utvecklats under mycket lång tid är ett bevis för att det inte finns en medveten aktör/skapare bakom allt. Det är ungefär lika logiskt som att med bestämdhet hävda att ett pussel inte kan ha lagts av någon person för att det har tagit lång tid att lägga, och att många olika bitar har prövats att sammanfogas innan rätt bitar hittat varandra och fallit på plats. Frågan uppstår även här: Var görs bedömningen att rätt bitar har lagts? Är det pusselbiten som tillfogas som känner att den är på rätt plats eller är det den redan liggande biten som tar till sig den bit som den anser passar sig. Kan det vara de energier som påverkar materien i vissa riktningar som besitter tänkandet och bedömningen?

 

En ytterligare aspekt som brukar lyftas in i diskussionen är att det är först efteråt som vi konstaterar vad materien har utvecklats till och vilken funktion den har fått och att den slumpmässigt kunde blivit någonting annat med en helt annan funktion. Det är inte heller i enlighet med vårt mänskliga förnuft att resonera så. Att en ringmur har byggts med tegel och murbruk i lämplig höjd för att skydda en stad är inte något vi ser som slumpmässigt konstruerat och utvecklat. Det är inte logiskt att hävda att denna uppstod under lång tid, att tegelstenarna slumpmässigt sammanfogades av murbruk och att den slutade bygga upp sig när det var passande och att det först därefter fick en funktion i våra mänskliga ögon. Ändå är det fullt möjligt om det är så naturens materia för övrigt fungerar.

 

Likaväl som det handlar om tro om man har föreställningen att världen skapades under sex dagar för sextusen år sedan så tycker jag att det handlar om tro om man har föreställningen att naturens materia har formats och utvecklats av sig själv på ett ändamålsenligt sätt utifrån principer och lagar som egentligen inte bör finnas eftersom allt hävdas ske slumpmässigt. I den franske filosofen René Descartes anda kan vi dock konstatera att ingenting egentligen går att bevisa, mer än att vi existerar eftersom vi tänker, så kanske är båda synsätten fullt möjliga. Själv har jag ingen anledning att betvivla att naturvetenskapens beskrivning av världens uppkomst och utveckling är korrekt, men kan inte föreställa mig att detta har skett och sker utan ett utanförstående subjekt.

RSS 2.0