Den institution där jag har min arbetsplats har av en initierad kollega kallats för Ateismens högborg. Några av mina älskade kollegor där är övertygade om att det inte existerar någon gud överhuvudtaget. Själv är jag övertygad om att det gör det, och som jag skrivit förut så uppfattar jag detta som ett personligt väsen, ett subjekt, som ligger bakom allt i Universum. Frågan är vidare vem denna Gud egentligen är. Att förlägga alltför mycket mänskliga egenskaper på ett sådant väsen innebär en hel del komplikationer, i synnerhet om man tillhör en monoteistisk religion. Det kan då uppstå tydliga paradoxer, när alla tänkbara goda egenskaper ska rymmas i ett och samma väsen. Det klassiska teodicéproblemet har förbryllat människor i alla tider. ”Hur kan det finnas en god Gud när det är så mycket lidande i världen?” eller ”Hur kan det finnas så mycket lidande i världen om Gud är god?” Den här frågan är brännande, men den innehåller tre utsagor varav endast en med säkerhet kan sägas vara sann och det är att lidande finns i världen. De två andra utsagorna är att Gud är god och, implicit, att Gud har all makt. Dessa utsagor bygger på mänskliga föreställningar som i sin tur bygger på mänskliga erfarenheter av Gud, men kanske också på drömmen om det fullkomliga.

Ärligt talat. Vad säger mänsklig erfarenhet om livet och en sådan gudsbild egentligen? Jag kan inte svara för andra, men min erfarenhet är att Gud varken framstår som en superhjälte eller någon slags snäll farbror som erbjuder en magisk ”tryck-på-knappen”-lösning på alla livets svårigheter. Gud är inte någon som ständigt demonstrerar makt och skicklighet att ställa precis allt till rätta. Det som sker, det sker i grunden av naturliga orsaker, även om det emellanåt sker mirakler runtom i världen. Jag uppfattar snarare Gud som en personlig kraft i tillvaron, som är god i så måtto att den har det goda som intention. Den är upphovet till allt gott som sker i möten mellan människor. Den inspirerar människor att behandla varandra väl, att befria varandra, att upprätta varandra. I kristen tro och tradition ses den historiska personen Jesus som den förkroppsligade Guden, den som avstår allsmäktighet och delar människans livsvillkor fullt ut. Det budskap som han förmedlade var inte främst maktens och kontrollens budskap, utan tjänandets, gemenskapens och kärlekens budskap.