Idag har jag tagit upp Jean-Paul Sartres existentialism i filosofiundervisningen. Det slog mig att man kan tillämpa hans idéer för att vidareutveckla resonemanget i mitt föregående inlägg. Sartre hävdar att människans existens föregår essensen, det vill säga att människan finns först och därefter formar sitt liv med innehåll och mening. Han menar att det finns en skillnad mellan människan och de skapade tingen. Tingens innehåll och mening finns i människans tanke innan de börjar existera, alltså innan vi tillverkar dem. Sartre är ateist och förnekar förekomsten av ett utanförstående gudomligt väsen. Han anser därmed att människan inte är skapad. Hon är den enda som kan skapa, enligt Sartre. De ting som människan skapar finns först i hennes medvetande i form av reflektion kring form och funktion, dess kärna och innebörd (essensen), och därefter framställs de och blir verkliga föremål (existensen). Om man ser det som logiskt rimligt att all materia som har sammansatts ändamålsenligt härleds ur en idé i ett tänkande, vilket jag skrev i mitt förra inlägg, så gäller det även människan och den övriga naturen att essensen föregår dess existens. Man kan då föreställa sig att all konstruktion i naturen först fanns i Någons medvetande, Någon som reflekterade över form och funktion innan människan och allt annat i naturen började existera. Detta behöver inte med nödvändighet innebära att det finns en given specifik mening med allting, lika lite som det finns ett givet specifikt innehåll i varje människas liv. Den övergripande och allmängiltiga meningen med livet, oavsett vilket av ovanstående synsätt man har, är nog helt enkelt själva livets gång – att människor, djur och natur ska leva, uppleva, överleva och leva vidare. Tillsammans.