Övergrepp. Alla vet vad det är. Enligt NE en lagstridig handling mot enskild person utförd av någon starkare eller mäktigare, särskilt om kroppsligt våld, allmännare: kränkning av annans värdighet eller rättigheter.

Alla övergrepp är dock inte fysiska och sexuella. Alla övergrepp är inte utförda med ont uppsåt. En del övergrepp är psykiska, emotionella och utförda i oförstånd utifrån dunkla instinkter. Oavsett vilken typ av övergrepp vi avser så innebär det i grunden alltid att en person med större styrka och makt i förhållande till en annan utnyttjar detta för att få egen tillfredsställelse. Vid psykiska övergrepp handlar det om känslomässig tillfredställelse. Det som oftast anförs som främsta orsaken till att någon begår ett övergrepp är tillfredställelsen i själva makten över en annan människa, att kunna ta sig rätten att passera någons integritetszon och där, mitt i sårbarheten, kränka dennas värdighet. Vari ligger njutningen? Vad är drivkraften? En förklaring är att i samma stund som offret trycks ner verbalt så upplever förövaren sig upphöjd. I samma stund som offret binds med ordval och tonfall skapas frihetskänsla hos förövaren.

En annan viktig beståndsdel i förloppet vid både fysiska och psykiska övergrepp är det som kallas tysthetskultur. Utan en sådan skulle övergreppet kunna identifieras, erkännas, bestraffas och till och med kanske försonas. Men med denna tysthetskultur så förblir övergreppet en ständigt levande verklighet oavsett hur lång tid som förflutit sedan brottet begicks. Varje brott skapar alltid en skuld, men i fråga om övergrepp så stannar inte upplevelsen av skuld där den hör hemma, det vill säga hos den som har begått brottet. Istället överförs ansvaret för handlingen till brottsoffret. Känslan av skuld och skam läggs på den som har blivit utsatt. Det kan därför upplevas helt omöjligt att anmäla övergreppet. Att berätta avslöjar den egna ”skulden”. Skammen är ett faktum. Tysthet uppstår därmed hos brottsoffret. I de fall där denna öppnar sig för andra och berättar så är det inte ovanligt att tysthet även uppstår hos omgivningen. Förövaren får inte hängas ut och straffas, kanske på grund av sin status, kanske på grund av att det skulle skada ännu fler personer om brottet blev känt.

Övergrepp är en "lagstridig handling". För den som utsätts för övergrepp av verbal och känslomässig karaktär kan det möjligen vara ännu svårare att få rättshjälp än för den som blivit fysiskt misshandlad eller sexuellt utnyttjad. Inga blåmärken. Inga rivmärken. Inga svullnader. Inget blod. Skulden till upplevelsen av övergrepp läggs helt på den utsatta som anses känslig och själv får ta ansvaret för sina reaktioner på människors ord och attityder. Omgivningen bagatelliserar något som för den utsatta är en kränkning av mänsklig värdighet och rättighet i samma omfattning som fysisk misshandel eller sexuellt våld. Smärtan vid långvariga och frekventa psykiska övergrepp sätter spår kroppsligt och själsligt på exakt samma sätt som vid fysiska övergrepp. Tysthetskulturen är förödande. Det lägger tunga ok på redan tyngda axlar. Skuldbördan lyfts inte av utan binds ännu hårdare till offrets rygg. Att lägga locket på, att sopa under mattan fungerar emellertid aldrig i längden. Grytan kokar över. Skiten under mattan börjar lukta. Någon får betala priset för att sanningen ska komma upp till ytan.

Kampanjen som pågår i samhället nu kan kanske hjälpa även den som genomlidit emotionella övergrepp. Kanske kommer det bli möjligt att glänta på dörren till att åtminstone prata om det.

Me too.