Adventstid kan betraktas som en liten metafor för ett liv i den bästa av världar. I ett kompakt novembermörker där det inte finns tillstymmelse till tecken på hopp och liv så börjar det plötsligt, med jämna mellanrum, uppträda små till synes anspråkslösa bevis på att hoppet inte är ute, att livet inte är kört. Saker händer som visar att hoppet kan återvända där allt är dött. I takt med att varje nytt ”bevis” uppstår ökar först känslan och sedan övertygelsen om att det i mörkret trots allt finns en vändpunkt, en öppning, en utväg. Ankomsten av en befrielse ser ut att kunna bli verklighet.

Det är nog ingen tillfällighet att människor i alla tider, kulturer och religioner har tänt ljus för att manifestera viktiga tillfällen och skeden i livet. Ljuset är en lättillgänglig symbol men också ett konkret redskap för att skingra mörkret särskilt så här års. I livets advent, så är det första ljuset något som tillåter hoppet att sippra fram. Det andra ljuset släpper fram en liten ström av tilltro. Det tredje ljuset släpper på flödet av förväntan och det fjärde ljuset manifesterar att det verkligen fanns något värt att vänta på. Ankomsten av en bättre tillvaro, ljusare, friare och närmare fulländning.