Verkligen verkligt

Den gängse uppfattningen i vårt samhälle är att det bara finns en verklighet. En objektiv, mätbar verklighet, vars innehåll alla människor kan vara överens om. Den strikt naturalistiska/materialistiska världsbilden hävdar att detta är den enda verklighet som existerar. Andliga världsuppfattningar hävdar att det finns en annan verklighet som också existerar i precis samma utsträckning, med den skillnaden att den inte är mätbar och vars innehåll därför inte är möjlig för alla människor att vara överens om. I filosofin finns ytterligare ett sätt att hantera frågan om vad verklighet är. Edmund Husserl utvecklade en teori som han kallade fenomenologi. Han konstaterar att den objektiva, mätbara världen består av fenomen, som i det mänskliga medvetandet bearbetas och får en subjektiv betydelse, lika verklig för individen som fenomenen i sig. Han ser alltså en objektiv verklighet och en subjektiv verklighet och menar att båda dessa är lika verkliga och sanna för den enskilda människan. För att exemplifiera detta kan tre situationer beskrivas.

 

Två personer får varsin portion av en och samma köttgryta. Den objektiva verkligheten som båda kan vara överens om är att de sitter vid ett bord med varsin tallrik med mat framför sig och att de börjar äta. Den ena personen känner vid första tuggan att maten smakar bra. Han vill äta mer och känner njutning. Detta är en verklighet för honom. Köttgrytan smakar gott. Den ÄR god. Den andra personen känner tvärtom att maten smakar illa. Han vill inte äta mer än det första smakprovet. Köttgrytan smakar inte gott. Den ÄR INTE god. Detta är verkligheten för honom.

 

Två väninnor sitter på en uteservering och ser en man gå förbi. Den objektiva verkligheten som båda kan vara överens om är att detta sker, samt fakta om mannens utseende, längd, kroppsform, hårfärg, ansiktsdrag, klädsel. Den ena kvinnan ser en attraktiv man som väcker intresse. Den andra kvinnan ser en man som inte är attraktiv och som inte väcker hennes intresse alls. Båda kvinnorna har varsin subjektiv verklighet som är lika sann som den objektiva verkligheten. Det är sant att mannen är attraktiv. Det är sant att mannen är oattraktiv.

 

När en familj sitter framför tv:n och ser på Melodifestivalen är den objektiva verkligheten att de sitter där och att programmet som visas innehåller tävlande artister som sjunger och ibland dansar. När tredje bidraget framförs så är den subjektiva verkligheten för lillebror att det är en dålig låt, för storasyster att det är en bra låt och för mamma att det är en konstig låt. Dessa upplevelser är alla lika sanna för vardera person som den objektiva verkligheten är för dem alla tre.

 

I alla de här tre fallen så kan de olika personerna förstå att de andra inte upplever saken på samma sätt, men kan inte fullt ut sätta sig in i hur verkligheten uppfattas för de andra. Den subjektiva verkligheten kan aldrig göras allmängiltig, men den är minst lika verklig som den objektiva verkligheten.

 

Den objektiva verkligheten ligger till grund för vår tillvaro, men enligt Husserls teori, som jag tycker är högst rimlig och tänkvärd, så kan ingen människa stanna inför de mätbara tingen och hävda att den yttersta sanningen om livet finns just där i själva tingen. Det är den subjektiva verkligheten som ger livet dess meningsfulla innehåll. Det är alltså inte så genomtänkt att nedvärdera det subjektiva och hylla det objektiva, vilket vi ofta gör i formella sammanhang. Enligt Husserl kan vi inte ens nå fullständig kunskap om det objektiva utan en subjektiv bearbetning.

Mer om ansvar

Mitt förra blogginlägg skapade en diskussion omkring ansvar. Vi kom fram till att djur har, i olika grad, en form av instinktivt ansvar i förhållande till övriga artmedlemmar. Frågan gällde i grunden om människan är något mer än ett djur. Om människan enbart är ett djur så är det tveksamt att hävda att hennes ansvar är något annat än instinktivt. Kan vi välja vilka handlingar vi ska göra eller är allt vi gör en konsekvens av våra instinkter, drifter? En alfahanne som dödar en annan följer sin instinkt, sin drift, att ha makten i flocken. Han tar sitt ansvar genom att visa sin överlägsenhet som god och värdig ledare för flocken. En människa som dödar en annan människa av samma skäl, utifrån samma instinkt, bedöms ha begått ett brott och måste bestraffas. En människa anses i stället ta sitt ansvar om hon inte dödar någon för att själv skaffa sig en maktposition. Det finns en tydlig skillnad mellan djur och människa här. Huruvida djur bestraffar den som bryter mot flockens normer vet jag inte, men troligen gör de det, vilket då utgör en tydlig likhet mellan djur och människa.

 

En grundläggande likhet mellan levande varelser är att de förefaller vara programmerade för överlevnad och att det finns en ansvarskänsla/ansvarsinstinkt inbyggd som en viktig komponent. Vi har en drift att överleva. För att klara detta ser vi till vårt eget bästa och gruppens bästa genom att ta ansvar för våra handlingar.

 

En definition av begreppet ”ansvar” är att man förväntas genomföra ett givet uppdrag från en instans enligt givna direktiv. Uppdragsgivaren är den man så att säga svarar an till. Officiellt hävdas det att naturen är sin egen uppdragsgivare som ålägger sig detta uppdrag och bygger in ett ansvar i sig själv för att uppdraget ska fullföljas. Ett uppdrag bygger på principer, syfte och mål. Detta bör innebära att det hela inte kan bygga på slumpen. Det som sker slumpartat sker oförutsägbart och icke-kausalt, dvs utanför ramen för orsak-verkan-principen. För att få ekvationen att gå ihop måste vi antingen göra oss av med begreppet ansvar eller begreppet slump. Eller?

 

 

 

RSS 2.0