Helvetet, karma eller utebliven dom?

De religiösa föreställningarna om en efter döden förlagd konsekvens av, och uppgörelse med, orättfärdighet kan man ha åsikter om. I väst har man talat om helvetet och i öst har man fokuserat på karmatanken, att detta livet påverkar nästa liv. Många tänker sig att dessa idéer är metoder för religiösa ledare att använda sig av för att skrämma folket till lydnad. ”Gör som vi säger åt dig, annars slutar det illa…” Andra tänker sig att det är metoder för att få folk att uppföra sig väl och göra rätta, goda handlingar mot varandra, vilket i sin tur skapar en trevligare och fredligare värld. Den som har varit god och gjort fina gärningar under jordelivet får belöning efter döden, och den som varit ond och skadat sin omgivning får sitt straff efter döden.

 

Jag undrar om inte föreställningar om ett slutligt straff kan vara ett halmstrå att ta till för den som drabbats av svåra brott, skada, kränkningar av någon person och där denna förövare kom undan och slapp ta sitt straff för vad han/hon gjort. Det finns hur många exempel som helst på sådana personer. Att människor som har uppfört sig som odjur mot andra (i synnerhet mot barn eller andra svagare parter) kommer undan och aldrig ställs till svars för sina handlingar är ohyggligt svårt att ta, tycker jag. Det finns en inbyggd rättskänsla i oss, och de flesta vill verkligen se att det goda belönas och det onda straffas.  Hämnden brukar kallas ljuv, men jag tror inte att det är mer än i tanken som den är det. Att se hur människor som har gjort onda handlingar ställs till svars och får sitt rättmätiga straff, är nog däremot ljuvligt på riktigt.

 

De *** som kom undan – ja, vad händer med dem? Ibland hoppas jag innerligt på en slutlig dom där rättvisa skipas, även om jag inte kan föreställa mig varken en evig brinnande eld eller att i nästa liv bli gråsugga…

Liten höstreflektion

Tänk om vi på höstarna inte visste att det så småningom kommer en ny vår och sommar, att värmen, ljuset och vilan kommer att återvända, att allt kommer att börja födas och växa fram än en gång. Vilka livsvillkor vi skulle uppleva att vi har när allt tecken på liv runtomkring successivt, utan nåd, vissnar och dör, när mörkret breder ut sig mer och mer och kylan biter hårdare i skinnet vecka för vecka.  Vilken hopplöshet, vilken misströstan. Skulle vi tycka det vore meningsfullt att plocka fram elljusstakar och tända stearinljus i december? De kanske i så fall snarare skulle vara en form av manifestation av avskedet till livet. Tur att vi har full insikt. Det gör att det är möjligt att njuta av, eller härda ut, årstiden som är nu.

 

                       

http://denvitaprincessan.blogspot.se/2010/10/okrober-host-karlek-i-sjal.html

Rättvis behandling

Barn behöver inte bli särskilt stora innan de börjar kräva att rättvisa ska råda i alla lägen. ”Han fick en godisbit mer än mig. Då måste jag få en till!”. ”Hon behöver ju aldrig göra det. Då vill inte jag heller göra det!” Jag undrar var de får denna inställning ifrån. Vi vuxna uppmuntrar rättvisa, men det känns som att själva drivkraften finns redan från början, långt innan vi har introducerat begreppet. Livserfarenheten talar dock om att det inte finns en automatisk rättvisa i tillvaron. Vi kan ha en önskan om rättvisa. Vi kan ha en övertygelse om att det bör råda i samhället och därtill en strävan efter att uppnå det så långt som möjligt, men att ställa krav på att livet ska bereda oss rättvisa är meningslöst. Ändå gör vi det redan som barn och det följer sedan med genom åren.

 

Varför förutsätter vi rättvisa, som om det vore en rättighet att erhålla precis samma sak som andra? Visst kan en förälder dela ut exakt samma mängd godisbitar till sina barn eller ställa exakt lika stora eller små krav på barnen, om det inte gäller något åldersrelaterat förstås. Visst kan vi kämpa för rättvisa löner eller en rättvis behandling av chefen, och kanske kan vi vinna en sådan kamp. Men livet i stort är inte rättvist och besvikelsen över det kommer förr eller senare.

 

I begreppet rättvisa ligger jämförandet inbyggt. Vi jämför oss ständigt med andra och vill inte få en sämre position, gärna en bättre position, men definitivt inte en sämre, och därför talar vi om rättvisa. "Varför han, men inte jag?", "Varför jag, men inte hon?", "Inte vi, om inte de...", "Om vi måste, så måste de också…" Det går att kämpa för större rättvisa på en hel del områden, men det ligger tyvärr nära till hands att koppla rättvisa även till företeelser som är av en annan dignitet, t.ex. relationer, barnalstring, sjukdom, olycksfall och död. På dessa områden är det helt lönlöst att försöka skapa rättvisa. Idén om att alla ska göra samma erfarenheter kan uppenbarligen inte förverkligas. Varför har man då ändå upplevelsen av att det är orättvist om man blir svårt sjuk, om man inte får några barn, om en närstående dör i en olycka, om ens partner utan förvarning lämnar en? Jo, för att vi jämför oss med andra instinktivt och reagerar på olikheter, i synnerhet där vi själva är förlorare. Det stannar inte vid att vi jämför materiella tillgångar och arbetsuppgifter, utan även livserfarenheter eftersom de kan vara av olika slag och omfattning. Hade man inte jämfört sig och noterat att andra slipper gå igenom samma elände som jag eller att andra får uppleva något som jag saknar, så hade inte begreppet rättvisa dykt upp i huvudet. Kanske hade också sorgen, besvikelsen och ilskan blivit lite mindre då. Det är när vi påminns om vad vi har förlorat eller vad vi kunde ha fått uppleva för positivt som det gör ondare, och detta sker när vi betraktar hur andra har det.

 

Vi får ingen rättvis behandling av Livet. Det är ett faktum som jag starkt ogillar, men tyvärr måste resignera inför. I Lasse Hallströms film ”Mitt liv som hund” från 1985 beskrivs ett förhållningssätt som en 11-årig pojke intar till livets svårigheter. Han jämför sig med andra och konstaterar gång på gång att det kunde ha varit värre. Om man tänker efter så finns det alltid någon som har det värre, och alla har det i något avseende bättre än åtminstone en annan människa. En liten tröst, men effektiv. Jämförandet kommer vi inte ifrån, men man kan vända på steken och se att man trots allt har det ganska bra, om man jämför med hur illa en del har det istället för att jämföra med hur bra andra har det!

RSS 2.0