Väntan

Undrar hur stor del av ens livstid man ägnar sig åt att vänta. Jag är inte ensam om att reflektera över det, det vet jag! Man väntar på att få sluta skolan eller komma in på en utbildning. Man väntar på att få jobb eller få ett nytt, mer utvecklande och välbetalt jobb. Man väntar på att hitta den rätte eller på ett lämpligt tillfälle att bryta upp från ett förhållande. Man väntar på att bilda familj eller på att sömnlösa småbarnsnätter ska upphöra. Man väntar på att ett intressant objekt ska komma ut på fastighetsmarknaden. Man väntar på semestern, fester och högtider eller på att få återgå till vardagslunken och rutinerna. Man väntar på pensionen och man väntar som gammal och trött på att äntligen få sluta sina dagar.

 

Det finns flera ordspråk som handlar om det här att vi människor har så svårt att leva i nuet, att stanna upp och se vad vi har omkring oss, inom räckhåll, i just denna stund. Det handlar väl förmodligen både om en mänsklig brist att inte under några längre stunder kunna glädja sig och njuta av det man faktiskt har och en mänsklig drivkraft att inte slå sig till ro utan behålla ambitionerna att nå högre och få det bättre.

 

Känsla av värde, fortsättning

Det är inte bara materiella tillgångar eller personliga egenskaper och talanger som samhället går efter när människors värde fastslås. Det är också företeelser som är medfödda som vi bedöms efter, företeelser som är svåra att förändra, även om det med vissa insatser går att åtminstone få omgivningen att inbilla sig att en genomgripande förändring har skett. Jag tänker på kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning. Vissa bemöts sämre, som om de har ett lägre värde i sig själva, på grund av att de föddes som kvinna eller man, att de har en viss hudfärg och/eller en viss kulturell sedvänja till följd av att de föddes och växte upp på en särskild plats på jorden eller för att de är homo- eller bisexuella. Det är ett faktum i vårt samhälle, trots våra goda intentioner och våra deklarationer. Oavsett om dessa individer bär den där trygga känslan inom sig av att vara värdefulla eller tvivlar på sitt värde så får de uppleva att omgivningen nedgraderar dem som människor. Du föddes till något som du inte kan påverka (ja, det finns förstås könsbyte) och ändå stämplas du som mindre värd på grund av detta. Det är djupt upprörande och eftersom samhället teoretiskt inte vill att detta ska förekomma så finns diskrimineringslagen (vilken har ytterligare fyra grunder utöver de tre som nämns ovan). Alla individer har ett inneboende, okränkbart värde och ingen ska därför behöva stå ut med att behandlas som om man verkligen hade ett lägre värde i sig själv, i synnerhet inte med anledning av sådant som inte går att hjälpa.

 

Nej, jag undrar om värde är rätt ord att använda när man talar om människor. Ett värde kan vara högt eller lågt. Ett värde kan stiga eller sjunka. Men det inneboende värde som jag tänker mig att man menar i deklarationen om mänskliga rättigheter och i många religioner och livsåskådningar är snarare någonting som är ovärderligt. Det är något som står över värderande. När det dessutom uttryckligen antas vara okränkbart så kan det per definition inte vara föremål för gradering/nedgradering. Det som däremot går att kränka är personen och hans eller hennes upplevelse av att ha ett värde. Alla kan bli stukade. Alla kan trampas ner. Alla kan berövas sin känsla av värde. Men i sig själv är varje människa alldeles ovärderlig.

Känsla av värde

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fastslår att alla människor,”alla som tillhör människosläktet”, har ett inneboende, okränkbart värde. Det är som ett mantra i vår tid att säga att alla människor är lika mycket värda. Alla har rätt att behandlas väl och behandlas lika i egenskap av människa. Det är en bra idé att skriftligt planlägga hur man i samhället i stort och i enskilda verksamheter ska arbeta för att detta ska realiseras, samt att regelbundet utvärdera och förbättra sin plan. Även om det inte går att garantera att varenda individ i varje läge ska uppleva sig vara väl behandlad och bemött på likvärdigt sätt som andra människor så är intentionen denna och att ständigt hålla medvetenheten om frågan vid liv och ha en aktiv strävan efter ett förverkligande är det bästa vi kan göra.

 

Vi har alltså, genom FN, bestämt att alla människor bär ett inre värde som är oförstörbart. Vad andra än gör mot dig så är värdet intakt. Detta är ett klargörande i modern tid. Redan för några tusen år sedan uppfattade människor att det var en gudomlig kraft som hade skapat människan och nerlagt ett sådant värde i henne. Oavsett vilket så kan det alltså konstateras att vi människor har en övertygelse om vårt speciella värde kopplat till vår tillhörighet till den mänskliga arten. Ändå kämpar många dagligen med frågan om sitt eget värde. Vi har det, som sagt, som ett mantra att alla är lika mycket värda och vi brukar krydda detta mantra med att säga att det inte är prestation eller yttre ting som ger människan hennes värde. Ändå är det just där vi hamnar när vi närmar oss frågor som rör människors värde. Vi betraktar ofta den person som mer värdefull som presterar mer (gärna kvantitativt och kvalitativt i kombination) eller som har mer pengar och materiell status än någon annan. Motsägelsefullt, och samtidigt en del av vår tillvaro. Det är så vi fungerar. Vi anser och hävdar en sak, men drivs i andra riktningen gång på gång.

 

Var sitter det där mänskliga värdet då? Vad består det av? Kanske är det som en ovärderlig pärla som finns någonstans inom oss, eller så är det kanske bara något som existerar i det yttre observerbara som kan mätas och värderas. Jag tror att den första beskrivningen är den sanna, men jag är övertygad om att individen också måste uppleva känslan av detta värde för att vara tillfreds. Av olika skäl är det många människor som inte har tillgång till den känslan. De erfar inte det där inre värdet, utan känner sig värdelösa i sig själva, och för att kompensera det placerar de sin känsla av värde i det yttre istället. Om de lyckas skapa ett högt värde i det de presterar eller i sina materiella tillgångar så ökar känslan av att vara värdefull. Även för de som känner sitt inre värde så är det i praktiken det yttre värdet som räknas i samhället. Konsekvensen av det är vad vi lever i just nu – ett samhälle där prestation och materiell standard är en tariff som anger vilket värde du har och som du därmed också förväntas känna att du har. Det är ett ganska smidigt sätt att hantera frågan om människovärde och dessutom kan man tjäna pengar på att människor inte upplever ett värde i sig själva utan i det som går att köpa eller leverera. Detta skapar mest ångest och stress, och i teorin vill vi inte att det ska vara så här, därav fastlår vi skriftligen och muntligen vårt mänskliga värde och hävdar att detta är lika för alla, det vill säga en diametral definition till den som vi praktiserar. Det är, som så oerhört mycket annat som rör den mänskliga tillvaron, en sådan tragik att vi inte förmår forma vår verklighet i enlighet med den inre längtan och de inre behov vi faktiskt har och som förenar oss.

RSS 2.0