Advent - som livet

Adventstid kan betraktas som en liten metafor för ett liv i den bästa av världar. I ett kompakt novembermörker där det inte finns tillstymmelse till tecken på hopp och liv så börjar det plötsligt, med jämna mellanrum, uppträda små till synes anspråkslösa bevis på att hoppet inte är ute, att livet inte är kört. Saker händer som visar att hoppet kan återvända där allt är dött. I takt med att varje nytt ”bevis” uppstår ökar först känslan och sedan övertygelsen om att det i mörkret trots allt finns en vändpunkt, en öppning, en utväg. Ankomsten av en befrielse ser ut att kunna bli verklighet.

 

Det är nog ingen tillfällighet att människor i alla tider, kulturer och religioner har tänt ljus för att manifestera viktiga tillfällen och skeden i livet. Ljuset är en lättillgänglig symbol men också ett konkret redskap för att skingra mörkret särskilt så här års. I livets advent, så är det första ljuset något som tillåter hoppet att sippra fram. Det andra ljuset släpper fram en liten ström av tilltro. Det tredje ljuset släpper på flödet av förväntan och det fjärde ljuset manifesterar att det verkligen fanns något värt att vänta på. Ankomsten av en bättre tillvaro, ljusare, friare och närmare fulländning.

 

 

Avhumanisering

Sverigedemokraterna är i blåsväder igen. Den här gången är en företrädare polisanmäld för hets mot folkgrupp då han har gett uttryck för avhumanisering av muslimer. Avhumanisering, märkligt ord, låter som någon slags avprogrammering, som att något som är tillskrivet dras bort, som att en vital del destrueras. Om alla människor är jämlikar och människovärdet är oantastligt, okränkbart, så bör det inte finnas någon som helst praktisk möjlighet att ta bort den ”humana” delen ur en enda individ. Om någon ändå vill kränka individer eller hela grupper så måste en förutsättning nog vara att just den del som är grundbulten i att vara människa betraktas som borttagen. Kränkningar och utnyttjande kräver avhumanisering antar jag. Jag tror inte det är möjligt att utföra onda saker gentemot en jämlike som per definition har samma värdighet och rättigheter som en själv. Det finns här ett slags intrikat kretslopp. Den som avhumaniserar någon tycker sig ha goda skäl till detta och oftast handlar det om att personer eller grupper har gjort sig skyldiga till så svåra brott att de bedöms ha förlorat i människovärde på grund av sina handlingar. Om SD-politikern talar om IS-anhängare som inte fullt ut mänskliga så gör han troligen det mot bakgrund av att IS-soldater har utfört fruktansvärda dåd. Dessa dåd har i sin tur IS-soldater utfört mot så kallade otrogna, det vill säga människor som inte tillhör den rätta läran och därmed är lovligt byte. Dessa otrogna är alltså avhumaniserade i IS-soldaternas ögon. Det kan också tänkas vara så att den som utför ett bestialiskt dåd, i en slags objektiv mening, avhumaniserar sig själv i och med dådet.  Förövaren anser att handlingen är rättfärdig, men ur ett allmänmänskligt perspektiv så är handlingen snarare djurisk, instinktiv än human och juridiskt försvarbar.  Allt är en rundgång av orsak och verkan, där människor ifrågasätter varandras status, degraderar varandras värde och slutligen avhumaniserar varandra.

 

Det okränkbara människovärdet gör det omöjligt att på riktigt avhumanisera en människa. Den som är människa ÄR människa, varken mer eller mindre. Det är inte en del av människan som går att förändra, sänka, höja, ta bort eller lägga till. Dock är detta något som främst gäller i teorin. I praktiken kan nog vem som helst, om inte avhumanisera så åtminstone degradera en annan människas värde så kraftigt att denne inte längre av någon enda behandlas humant och jämlikt andra. Det berättas att den norska massmördaren Anders Behring Breivik känt sig utsatt i fängelset och upplevt hur hans mänskliga rättigheter kränks. Ingen verkar ställa sig på hans sida. Ingen verkar känna någon som helst sympati för honom, än mindre medlidande. De flesta är ganska kalla inför honom och hans upplevelse av sin situation. Han hotade för ett par år sedan med att svälta sig till döds. Ingen höjde på ögonbrynen och skyndade till hans räddning. Han är en människa, ja, men har dränerats på värde i samhällets ögon. Hans egna handlingar skapade den blick som samhället betraktar honom med.

 

Kränkningar, utnyttjande, förtryck, slaveri, etnisk rensning. Allt börjar med avhumanisering och en övertygelse om att det är måltavlans, personers eller gruppers, egna onda handlingar som ger andra rätten att kränka och på sikt förinta dem. Det är exempelvis en vanlig metafor att tala om "cancersvulst på samhällskroppen". Vi tror gång på gång att det ALDRIG ska hända igen. Vi vill inte att det ska hända igen. Men så händer det i alla fall i det kretslopp som kanske är ett slutet system.

Me too

Övergrepp. Alla vet vad det är. Enligt NE en lagstridig handling mot enskild person utförd av någon starkare eller mäktigare, särskilt om kroppsligt våld, allmännare: kränkning av annans värdighet eller rättigheter.

 

Alla övergrepp är dock inte fysiska och sexuella. Alla övergrepp är inte utförda med ont uppsåt. En del övergrepp är psykiska, emotionella och utförda i oförstånd utifrån dunkla instinkter. Oavsett vilken typ av övergrepp vi avser så innebär det i grunden alltid att en person med större styrka och makt i förhållande till en annan utnyttjar detta för att få egen tillfredsställelse. Vid psykiska övergrepp handlar det om känslomässig tillfredställelse. Det som oftast anförs som främsta orsaken till att någon begår ett övergrepp är tillfredställelsen i själva makten över en annan människa, att kunna ta sig rätten att passera någons integritetszon och där, mitt i sårbarheten, kränka dennas värdighet. Vari ligger njutningen? Vad är drivkraften? En förklaring är att i samma stund som offret trycks ner verbalt så upplever förövaren sig upphöjd. I samma stund som offret binds med ordval och tonfall skapas frihetskänsla hos förövaren.

 

En annan viktig beståndsdel i förloppet vid både fysiska och psykiska övergrepp är det som kallas tysthetskultur. Utan en sådan skulle övergreppet kunna identifieras, erkännas, bestraffas och till och med kanske försonas. Men med denna tysthetskultur så förblir övergreppet en ständigt levande verklighet oavsett hur lång tid som förflutit sedan brottet begicks. Varje brott skapar alltid en skuld, men i fråga om övergrepp så stannar inte upplevelsen av skuld där den hör hemma, det vill säga hos den som har begått brottet. Istället överförs ansvaret för handlingen till brottsoffret. Känslan av skuld och skam läggs på den som har blivit utsatt. Det kan därför upplevas helt omöjligt att anmäla övergreppet. Att berätta avslöjar den egna ”skulden”. Skammen är ett faktum. Tysthet uppstår därmed hos brottsoffret. I de fall där denna öppnar sig för andra och berättar så är det inte ovanligt att tysthet även uppstår hos omgivningen. Förövaren får inte hängas ut och straffas, kanske på grund av sin status, kanske på grund av att det skulle skada ännu fler personer om brottet blev känt.

 

Övergrepp är en "lagstridig handling". För den som utsätts för övergrepp av verbal och känslomässig karaktär kan det möjligen vara ännu svårare att få rättshjälp än för den som blivit fysiskt misshandlad eller sexuellt utnyttjad. Inga blåmärken. Inga rivmärken. Inga svullnader. Inget blod. Skulden till upplevelsen av övergrepp läggs helt på den utsatta som anses känslig och själv får ta ansvaret för sina reaktioner på människors ord och attityder. Omgivningen bagatelliserar något som för den utsatta är en kränkning av mänsklig värdighet och rättighet i samma omfattning som fysisk misshandel eller sexuellt våld. Smärtan vid långvariga och frekventa psykiska övergrepp sätter spår kroppsligt och själsligt på exakt samma sätt som vid fysiska övergrepp. Tysthetskulturen är förödande. Det lägger tunga ok på redan tyngda axlar. Skuldbördan lyfts inte av utan binds ännu hårdare till offrets rygg. Att lägga locket på, att sopa under mattan fungerar emellertid aldrig i längden. Grytan kokar över. Skiten under mattan börjar lukta. Någon får betala priset för att sanningen ska komma upp till ytan.

 

Kampanjen som pågår i samhället nu kan kanske hjälpa även den som genomlidit emotionella övergrepp. Kanske kommer det bli möjligt att glänta på dörren till att åtminstone prata om det.

 

Me too.

RSS 2.0