En av mina elever reflekterade på en lektion över att folk inte pratar högt om att de är religiösa. Det verkar vara ”lite smussligt”, tyckte hon. Det stämmer nog, på samma sätt som man inte pratar högt om vilket politiskt parti man röstar på. Det är väl helt enkelt bara så att på områden där det inte finns en given hållning i offentligheten och där det således kan råda stora olikheter mellan oss, där värjer vi oss för att öppna upp och släppa in varandra och avslöja vilka vi ”verkligen” är. Vi är svenskar och vill inte sticka ut, inte trampa någon på tårna, inte pådyvla någon våra övertygelser, vare sig det är tro eller politisk ideologi. Vi vill inte heller placeras in i fack. Vi vill utåt sett följa normen. Hur vi väljer att förhålla oss till de saker som inte har en given norm behåller vi inom oss själva.

Religion och politik liknar inte varandra i så stor utsträckning. I Sverige är religion en privatsak, medan politik är en i allra högsta grad offentlig sak. Religion och stat är åtskilda definitivt sedan drygt tio år. Politiken däremot är alltjämt hjärtat i samhällets maskineri, men inom denna finns stora skillnader i ideologisk uppfattning och drivkraft. Situationer där okontrollerade motsättningar kan uppstå och risken för verbal konfrontation föreligger drar sig svensken inte sällan undan från och väljer att tiga.

Ja, vi vuxna smusslar en hel del och lever emellanåt ett ganska stereotypt och välanpassat liv utåt. Det är sorgligt att vi låter oss begränsas så oerhört för att passa in. Vissa blir dock politiskt aktiva eller evangeliserande av tro, men de flesta av oss lever ett ganska uddlöst liv i jämförelse. Jag skulle önska att man vågade bryta barriärer och utbyta åsikter i mycket högre utsträckning, visa engagemang och våga presentera de tyngsta argumenten för ens livshållning, den som ligger en allra närmast.