En avart av förmågan att anpassa sig i sociala situationer är att ständigt ha ångest för att man ska råka skapa onödiga konflikter och att ha en alltför stark drivkraft att vara andra till lags för att stämningen ska hållas god. Sådant kan resultera i att man tystnar. Själv började jag redan som ett mycket litet barn att leva med tystnaden och det är väl klarlagt att sådant har både biologiska och sociala orsaker. I längden förtvinar man av tystnaden och i vuxen ålder har jag försökt att bryta den, men det är svårt. Nu har jag åtminstone en blogg till hjälp. :)

I förra avsnittet av ”Skavlan” i SVT aktualiserades ännu en gång tvisten mellan tro och vetenskap. Många människor har uppfattningen att tro och vetenskap är två oförenliga företeelser. Jag håller inte med.  Jag är uppfödd med kristendomen och har av naturliga skäl fått med mig en viss världsbild. Jag lever samtidigt under 2000-talet och har av lika naturliga skäl fått med mig en annan världsbild. Jag vill förena dessa två synsätt. Det fungerar inte för mig att leva med två parallella system.

Jag tycker inte att tro och vetenskap behöver innebära en motsättning, eftersom de behandlar helt olika sidor av verkligheten. Vetenskapen strävar efter att förklara hur världen har uppkommit och hur den fungerar. Tron strävar efter att förklara varför allting har uppkommit, vem som är ursprunget till universum och vad meningen med allting är. Vetenskap arbetar med bevis, tro arbetar med personlig övertygelse utifrån privata erfarenheter, upplevelser och tolkningsmönster. Det är när tro och vetenskap klampar in på varandras områden och försöker överbevisa varandra som problem uppstår och hela resonemanget haltar.

Jag förstår inte det logiska i synsättet att det faktum att vi mer och mer kan förklara hur saker och ting fungerar med nödvändighet måste innebära att inte något högre övernaturligt väsen ligger bakom världens konstruktion och dess utveckling. Att ett sådant väsen existerar går inte att bevisa med vetenskapens redskap, det säger sig självt, eftersom det är just övernaturligt och inte underkastat naturens lagar. Det är lika omöjligt som att bevisa att det existerar någon som har utvecklat ett dataprogram med hänvisning till att vi inte inuti datorn kan hitta en programmerare av samma ”material” som själva dataprogrammet. Programmeraren har en helt annan existensform än den skapade och utvecklade produkten har. Jag tycker det är logiskt att tänka att någon har utformat allt på grund av att det framstår som genomtänkt uppbyggt och ändamålsenligt utvecklat, MEN detta är en övertygelse och inte en vetenskapligt bevisbar tes. Det enda vi kan förklara och bevisa är produkten. ”Programmeraren” kan vi bara förnimma existensen av, aldrig tillfullo bevisa eller förklara. Där träder religiösa föreställningar in.

 Om man anser det vara rimligt att ett högre väsen existerar så tycker inte jag att man med nödvändighet måste tro att detta väsen är ett slags Albus Dumbledore-figur som skapar världen genom att svinga sitt trollspö. Om religiös tro skulle innebära att man måste anamma en sådan förklaring till världens uppkomst så blir det automatiskt rätt svårt för nutidsmänniskan att kunna tro.

Vetenskapens verksamhet är att förklara HUR. Trons verksamhet är att hitta förklaringen till VARFÖR.  Båda två söker sanningen, men sanningen om olika saker. Programledaren Fredrik Skavlan frågade gästen Richard Dawkins, biologiprofessor och övertygad ateist, hur han ser på det faktum att människor finner tröst i religionen. Dawkins menar att sanningen är viktigare än tröst. Jag tycker absolut att det är viktigt att känna tröst i en religiös tro, och då menar jag inte i de religiösa föreställningarna utan i en inre kontakt med ett större utomstående väsen som vanligen kallas Gud, men min personliga erfarenhet är att det också finns enormt mycket tröst att få i själva sanningen, i den djupare insikten i hur saker och ting verkligen fungerar, orsak och verkan i det naturliga, det konkreta, här och nu. Tro och vetenskap motsäger inte varandra, utan kompletterar varandra. Så känner jag.